Tack Visby!

Vår ankomst till Visby blev som planerat, och i hamnen välkomnade oss ett stort hav av människor. Gotland för Palestina hade byggt upp en scen där ett fantastiskt program med sång, dikt, tal och bokbord höll till under flera timmar. Tack Visby - Gotland!

Tal vid Handala II ankomst i Visby:

Döden är den logiska slutsatsen i en apartheidstat

Ett lagförslag har klubbats. Det sänker tröskeln för dödsstraff.

Fängelsemyndigheten i det land där förslaget klubbades var så pass säker på att det kulle gå igenom att den redan innan hade börjat förbereda utpekade anläggningar för avrättning.

Landets ministern för nationell säkerhet var också säker. Den lilla hängsnaran i guld glänste på han kavajslag. Mousserande drycker flödade. Det var ju ministerns ultranationalistiska parti som hade tagit fram förslaget. Ett parti som har ordet ”makt” i namnet.

Landets premiärminister tillhör inte samma parti. Men han röstade också för lagen. Det var ingen överraskning. Han är premiärminister för en stat som har begått ett folkmord. En stat som har allierat sig med Europas och USA:s ultranationalistiska, högerextrema krafter. Med partier grundande på nazistiskt tankegods och med starka kopplingar till våldsamma högerextrema nätverk.

Här tar vi en paus och klarlägger några saker. Sådant som egentligen borde vara självklart. Men som uppenbarligen inte är det.

Som att en apartheidstat inte är – och aldrig kan bli – en demokrati.

Som att en stat som bygger på ett folks överhöghet inte är – och aldrig kan bli – en demokrati.

Som att en ockupationsstat inte är – och aldrig kan bli – en demokrati.

Som att en stat som systematiskt använder tortyr inte är – och aldrig kan bli – en demokrati.

Som att en stat som begår folkmord inte är – och aldrig kan bli – en demokrati.

Inte utan att apartheid, ockupation, överhöghet, tortyr och folkmord upphör. Och de ansvariga ställs inför rätta.

Ändå fortsätter medier och makthavare att kalla landet – som nu har låtit lagen om utökat dödsstraff träda i kraft– för en demokrati.

Som om ordet bara är ett tomt skal att trä över vilken brutalitet som helst. Som om ett land kan vara en demokrati när dess regim aktivt förtrycker, förföljer, fördriver och dödar dem som inte anses vara av rätt blod, rätt religiös tillhörighet, rätt utseende, rätt allt.

Men där omvärlden vacklar på orden är den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem rak och tydlig: Israel är inte en demokrati.

Det är en apartheidregim som dessutom upprätthåller en militär ockupation och systematiskt bryter mot internationell rätt.

Den israeliska regimen använder sig i hög grad av så kallat ”administrativt frihetsberövande”. Det är ett frihetsberövande utan rättegång eller åtal. Ett frihetsberövande som endast bygger på påståenden om att en person eventuellt planerar att begå framtida brott. Inga bevis behöver föras fram och det finns ingen tidsgräns för frihetsberövandet.

Just nu sitter, enligt officiella siffror, cirka 10.000 palestinier fängslade under omänskliga förhållanden. Ungefär hälften av dem är ”administrativt frihetsberövade”.

Utsikterna för den som trots allt får en rättegång är mörka. Domstolarna i det ockuperade Västbanken är militärdomstolar. Domare och åklagare är soldater i uniform. Varken opartiska eller neutrala. De fäller som regel alltid.

Det är dessa domstolar som ska utfärda dödsstraffen.

De brukar tvinga fram ”bekännelser” genom tortyr.

En palestinier som ”bekänner” att hen har dödat en israel ”för att upphäva den israeliska statens existens” kommer nu konsekvent att dömas till döden.

Både israeliska och palestinska människorättsgrupper har om och om igen kritiserat att civila palestinier döms i militärdomstolarna och lyder under militärlagar, medan de israeliska bosättarna i samma områden ställs inför civila domstolar. Om de överhuvudtaget åtalas.

Dödsstraffslagen är förstås formulerad för att tillämpas endast på palestinier. När dödsdomen har meddelats kommer det inte att finnas någon möjlighet till nåd eller straffreducering.

Utvidgningen av dödsstraffet kommer inte som en blixt från ovan. Israel dödar redan palestinier i omfattande skala.

Sedan oktober 2023 har regimen dödat minst 72 000 palestinier på Gazaremsan och minst 1050 palestinier på Västbanken, enligt B’Tselem. Under samma tid har mer än 80 palestinier dött i israeliska fängelser.

Fängelser som människorättsorganisationen beskriver som tortyrläger där fångar utsätts för kontinuerligt misshandel och våld.

Dödsstraffslagen kommer att skynda på det systematiska dödandet av palestinier.

Ministern för nationell säkerhet, Itamar Ben-Gvir, hymlar inte med att utplåning av den palestinska befolkningen i området är det slutgiltiga målet.

Europeiska länder har en tendens att bli bekymrade när mänskliga rättigheter bryts. Nu är de lite bekymrade över att den nya israeliska lagen faktiskt har en ”diskriminerande karaktär” och ”riskerar att urholka Israels demokratiska principer”.

Men Israel är som sagt inte en demokrati.

En demokrati har inte dödsstraff och samarbetar inte med världens ultrakristna extremhöger för att förverkliga ett nationalistiskt folkfördrivnings- och utplåningsprojekt.

Emma Hele Lundström

Tal vid Handala II ankomst i Visby:

Vad är trygghet? Hur skapas trygghet i ett land? Vem gör det? Jag tillåter mig vara lite naiv. 

Det är politiken som ska skapa tryggheten. Alltså regeringen. En regerings uppgift måste enligt min mening vara att ta hand om alla sina medborgare. Inte bara dom ”egna” som fört den till makten utan alla, alla som bor i landet. Alltså värna om allas trygghet till liv och lem. 

Vi lever i imperialismens tid, dvs kapitalismens högsta och slutliga stadium, och det ställer stora krav på en regering. Denna tid är  mycket osäker och farlig för folken, särskilt för de små. Imperialistmakten skyr inga medel för att nå sina mål, fullständig dominans och makt är det som gäller. I denna tid är det verkligen anledning för en regering att orientera sig gemensamt med andra länder mot imperialistens strävan, som i FN. 

Västasien har sedan länge drabbats av denna maktpolitik men vår regering reagerar inte mot det folkmord som pågår i Palestina och som är ett resultat av imperialismen. Att inte reagera är ofattbart och farligt. Hur skulle vår regering handla om det vore vi, Sverige, som utsattes för en sådan politik? Det är inte otänkbart, vi är också ett litet land som kan ligga i vägen. I imperialistens värld finns inga vänner, bara dess intressen. När vår regering inte reagerar skarpt och tydligt blir jag orolig. Hur tryggt är egentligen vårt land?

Den israeliska regeringen hävdar att den söker skapa trygghet för sitt folk. Den har använt mord och terror under hela sin existens sedan 1948 mot palestinier som om dom skulle vara faran. Men den israeliska regeringen spelar med de stora imperialistmakterna för att nå sitt mål, en egen stat på grannarnas bekostnad. Men det är väl uppenbart att den israeliska regeringens metoder rör sig allt längre bort från den trygghet och säkerhet det israeliska folket har rätt att kräva.

Den palestinska regeringen har sedan den bildades fortsatt arbeta för sitt folk och visat att den vägrar låta det palestinska folket förintas. Och inget folk som förtrycks tar tigande emot det, alla utsatta folk har i alla tider med  alla medel de kan använda gjort motstånd. Motståndet, eller viljan att leva, är en självklarhet i en palestiniers liv, liksom i allas våra liv. Det palestinska folkets regering är också att betrakta som en befrielserörelse. När Israels regering utsätter det palestinska folket för folkmord finns där ingen trygghet, något som dess regering strävar efter.

Vår solidaritet med det palestinska folket är inte medlidande utan vilar på insikten att vår fiende är gemensam, dvs imperialismen. Det palestinska och det svenska folket har gemensamma intressen!

Vi stöder det palestinska folket på dess egna villkor!
Vi stöder Palestinas rätt till sitt eget land!

Klas Hallberg