Vi är inga burfåglar

 
Författare: 
Mattias Gardell

Tidigare publicerad av Fria Tidningen, juli 2012 - artikelförfattare: Mattias Gardell, Ship to Gaza Sverige

Mattias Gardell

Den illegala blockaden av Gaza, eller belägringen som palestinier säger, är inne på sitt sjätte år. Över en kvarts miljon barn har fötts under belägring och känner ingen annan verklighet. Inget av de motiv Israel anfört har uppnåtts. Hamas ställning har inte försvagats utan stärkts. Införseln av vapen har inte stoppats utan underlättats genom att belägringen skapat ett behov av tunnlar vars varuflöde undandrar sig israeliska tullinspektioner.

Detta kan knappast ha undgått någon, allra minst den israeliska regeringen. Den vet att dra fördel av Hamas som perfekt fiendebild, av palestinsk oenighet och bilder av skäggiga män med vapen, som ändå står sig slätt mot en teknologiskt avancerad israelisk militär. Belägringens syfte tycks istället vara att omöjliggöra ett självständigt Palestina genom att Gaza avskiljs från Västbanken som koloniseras av bosättare.

Politiken tar sig in i språket: medierna talar om Västbanken och Gaza, inte Palestina, om ”gazaner”, inte palestinier. Att politiken går på tvären mot FN:s, EU:s och Sveriges krav på en tvåstatslösning skrämmer knappast den israeliska högerregimen. Samma organ har länge krävt att blockaden skall upphöra utan att sätta kraft bakom orden. Sverige sänder inte ens en räkning när Israel bombar sönder det svenskt bistånd byggt.

Efter Frihetsflottan 2010 och 2011 lättades blockaden något: kryddor, bönor och margarin får föras in. Däremot är all export förbjuden och tillverkningsindustrin lamslagen av brist på material, maskiner och elektricitet. I detta skönjs ett system. Det är tillåtet att föra in kläder, men inte tyg och symaskiner. Israel släpper igenom grönsaker, åtminstone en god dag, men inte jordbruksredskap, traktorer och konstbevattningsteknik. Fryst kött och kyckling är tillåtet, men levande djur och medel för djuruppfödning är förbjudet. Man får föra in fisk, men inte fiskeredskap och den israeliska flottan hindrar palestinier att fiska i eget vatten. Systemet angriper därmed den mänskliga värdighet som kommer av att vara förmögen att sörja för sig själv, sina barn, sina gamla, av yrkesstoltheten, av möjligheten att njuta av det egna arbetets frukt. Systemet avser reducera palestinier till biståndsberoende stackare som skall vara tacksamma för att få mat och kläder till barnen, tacksamma för att det finns välgörenhetsorganisationer och tacksamma varje gång israeliska myndigheter släpper in en lastbil med linser och kikärter till de inhägnade.

Den skapelseförmåga som är människans uttrycks inte endast genom arbete utan också i hennes kunskapssökande och kulturella produktion. Israel hindrar skolbyggen, tillåter inte palestinier från Gaza att studera vidare vid andra palestinska universitet och släpper inte kurslitteratur, tidningar, anteckningsböcker och skrivpapper över gränsen. Det är ingen slump att musikinstrument, PA-anläggningar och förstärkare ingår i det absolut förbjudna. Människor är vandrare, men den som fötts som palestinier i Gaza nekas rätten att fritt färdas över sitt lands gränser, de kan inte resa på semester eller ens fly om kriget kommer. Inte heller tillåts de att fritt färdas inom sitt lands gränser. Har du fötts i Gaza kan du bara drömma om att se Jerusalem.

Sammantaget skapar belägringen en bild av dem som lever innanför hägnet som värdelöst liv, sådana som kan berövas de rättigheter som tillkommer människor och som därför också kan dödas utan påföljd. Sådana som blir siffror i lidandets statistik och som erbjuder De goda möjlighet att idka välgörenhet. Men som Hanan Abu Nasser, en ung litteraturvetare från Gaza på besök i Almedalen, sade: ”Vi vill inte att ni skall tycka synd om oss. Vi vill inte att ni skall mata oss. Vi är inga burfåglar. Vi vill att ni agerar för att häva belägringen. Vi vill ha samma rättigheter som ni”.