Marianne av Göteborg bloggen

Ship to Gazas Marianne av Göteborg svängde in i Norra hamnen i Helsingborg lite efter tre på måndagseftermiddagen. Helsingborg var första hamnen på Mariannes nära 5000 sjömil långa resa från Göteborg till Gaza.

Ankomsten var helt efter tidtabellen, trots tio sekundmeter sydlig motvind. Högt uppe stod när båten svängde in i hamnen aktivisten och konstnären Dror Feiler (bilden) och gjorde salut för Helsingborg på sitt vis, med Pippi Långstrump på saxofon.

Många helsingborgare mötte på kajen där Marianne la till just utanför Dunkers kulturhus. Solen glittrade i vattnet och Marianne kråmade sig för hamnens alla långmastade segelbåtar. Här fanns ett hav av palestinska flaggor och en och annan svensk. Det hölls tal och bjöds på palestinska danser.

För tre år sedan låg segelfartyget Estelle här, som senare bordades 28 sjömil från Gazas kust av israelisk militär. I strid med internationell lag kapade man båten och la beslag på de ombordvarandes personliga tillhörigheter.

Jämfört med Estelle är Marianne en blyg bondflicka till båt, en robust blåmålad bohuslänsk trålare. Men hon är inte lastad med torsk utan med solidaritet och drömmar – och med solceller och medicinsk utrustning.

– Också själva båten är last, berättade skepparen Joel på kvällen samma dag, på ett välbesökt möte i Folkets hus i Helsingborg. För oss är det en liten trålare. Men i Gaza är det en stor båt. Och vi tänker lämna kvar den.

Matrosen Charlie befann sig i Gaza under kriget förra sommaren. Han arbetade med Gaza’s Ark, som skulle för varor ut ur blockadens Gaza.

– Det var fyra dagars arbete kvar, när attackdykare satte två sprängladdningar på den. Vi lyckades bärga den. Men då kriget bröt ut förstördes arken bland det allra första av en välriktad missil.

Besättningen på Marianne förbereder sig genom icke-våldsträning.

– Hur ska vi bete oss om tungt beväpnade israeliska soldater går ombord? Hur ska vi kunna agera med vårt kroppsspråk?

Från Helsingborg går Marianne på tisdagen mot Malmö, där man stannar 12.5 – 14.5, för att fortsätta över till Köpenhamn (14.5 – 16.5). Routen därefter är inte fastslagen men färden går gissningsvis via Kielkanalen ut i Europas farvatten.

På mötet i Helsingborg berättade Arne Malmgren, humanjurist från Varberg som arbetar med flyktingfrågor, att migrationsverket fortfarande utvisar flyktingar från Gaza. De förväntas ta sig till Gaza via Egypten, men då Egypten inte ger visum kan avvisningarna inte genomföras.

Sören Sommelius
Följde med Estelle 2012 en liten bit på vägen mellan Malmö och Helsingborg.
Kulturjournalist, författare och bloggare, nyakultursoren.se.

Jag har tyvärr inte möjlighet att delta i avfärdsfesten, men vill skicka min hälsning till er alla ombord och till er som gjort avfärden möjlig.

Som gammal sjöman och skutseglare har det varit ett sant nöje att se den frenesi som utbröt när denna båt skulle göras klar, och som involverat så många, ingen nämnd och ingen glömd, men anmärkningsvärt en hel del människor som aldrig arbetat med sådana här saker - men ändå gjort det med den äran. En prestation till den praktiska handlingens ära!

Jag tror gubbarna som byggde denna båt skulle nickat instämmande (sorry tjejer, emanicipationen hade inte nått Karstensens Skibsvaerft 1977). Jag råkar ju känna dem alla, och vill att ni som nu ska segla ombord i ”Marianne” ska veta att hon är ett förstklassigt bygge, skapat av några av de bästa skeppsbyggarna i Skandinavien – och därmed i världen. Jag skulle kunna skriva långa noveller om alla de härliga människor som timrade ihop denna och andra fartyg på 70- och 80-talet, för det var en färgstark samling. Stor kunskap, lång erfarenhet, en passion för sitt arbete – och oräkneliga liter Hof, det var så ”Marianne” kom till.

Bäst minns jag timmermannen Anders Andersen, för hans finurliga detaljlösningar och hans outtömliga förråd av goda historier, de flesta med en smula skärpa – alltid riktad uppåt. Och förstås Timmermannen med stort T, Kurt Sörensen, ”Kungen av Skarvyxan”, han som med ögonen lysande av lust högg allt det svåra i de stora timren, som stäv- och kölspunningarna, akterstävens fasning osv. Kurt kunde – om han inte varit en så stillsam och nästan blyg person – ha sagt som båtbyggarna på Orust brukar skrävla: ”Hyvla du, så kommer jag och jämnar till med yxan sen!”

Vid sjösättning engagerades alle man och några till! ”Marianne” är ungefär 18 meter, det blir cirka 15 i kölen, då gick det åt 30 man på varje sida, 60 man! För när fartyget skulle lyftas från byggblocken till sjösättningssläden skedde det med kilar, en stor träkil per halvmeter på varje sida. Anförda av Børje Nielsen, den gamle motståndsmannen, vapen- och judesmugglaren, slogs kilarna med släggor, alla samtidigt, i perfekt takt… så lyftes skrovet en tum från bädden och vilade därmed på släden, som snart skulle glida ner i vattnet. Børje flinade belåtet, tände en cigarr och sa att ”Guds kraft är stor… men kile-kraften, den är nog större!”

Så segla lugnt, kamrater. Ni har ett gott fartyg, och gubbarna som byggde henne gillade folk som gjorde nåt rejält och konkret - och åtminstone den där flyktingsmugglande förmannen, han hade bergis glatts åt det ni nu gör.

hälsar Jens Marklund

Tisdag 5 maj. Det regnade ordentligt i Göteborg när Marianne anlände tillbaka till Ångbåtsbryggan vid Klippan efter en kort provtur ute i Göteborgs skärgård. Tanken var att jag egentligen skulle hålla nattvakt från kl 23:00 men fick istället hjälpa till med att förtöja henne till kaj. Allt hade gått bra ute på sjön men man märker att en hel del arbete återstår för att få henne i toppskick. Att kunna åka sträckan till Gaza finns det däremot inga tvivel om.

Varje gång jag går ombord på Marianne får jag en speciell känsla, en känsla jag även fick när jag gick på Estelle. Här befinner jag mig på ett fartyg som har betalats av pengar som aktivister har samlat in, drivs av en besättning som själva är aktivister och båten själv är döpt efter en aktivist.

Marianne var med på det första mötet jag var med på för Ship to Gazas lokalgrupp här i Göteborg. Hon var med och arrangerade stödgalor, samlade pengar, sålde knappar och t-shirtar tillsammans med mig och mängder av andra aktivister runt om i Sverige. Det är inte någon tillfällighet att vårt fartyg heter Marianne, det säger en hel del om oss som rörelse.

För vi är en gräsrotsorganisation där aktivister så som Marianne var och är grunden för all vår verksamhet. Vårt fartyg heter Marianne, men det heter också Moa, Micke och Muhammed och alla andra människor som gått samman för att gemensamt förändra på orättvisor. Det spelar egentligen inte någon roll om det är för att höja lägstalönerna i USA, eller för att rädda jobben på det nedläggningshotade skattekontoret i Ludvika eller för att bryta blockaden mot Gaza. Går tillräckligt många människor gemensamt ihop mot orättvisor så spelar det ingen roll om motståndaren heter McDonalds, Regeringen eller den israeliska staten.

Men det som är viktigast i samtliga fall är att det finns den där aktivisten som delar flygblad utanför konsum en söndag förmiddag eller samlar in pengar på Möllan varje lördag året runt eller sätter upp affischer om en stödspelning i halva staden.

Det som behövs är en Marianne, en Marianne jag träffade på det där mötet för nästan exakt fyra år sedan.

Martin Fahlén

57.691990°N, 11.907812°E

Måndag eftermiddag. Göteborgsväder. (Det väder stockholmarna avser när de (felaktigt) talar om göteborgsväder, alltså.) Inte värsta sorten, men tillräckligt illa för att det planerade utomhusarbetet har skjutits på framtiden till förmån för göromål i Mariannes inre.
Ändå hänger en volontär i masten. Ansiktet är dolt bakom ett visir och han håller en svets i ena handen.
Nedanför står Kevin, den kanadensiske maskinisten – eller fartygsingenjören, och inspekterar hans arbete.
– Det är bara ett par hål i masten som behöver fixas. Inga problem.
Under tak snickras det för fullt. Hytterna ska färdigställas. De två som tillsammans rymmer åtta passagerare, vilka – i sällskap av den fem personer starka besättningen – ska sätta kurs mot Gaza om bara några dagar.
Genom mina nautiska lekmannaögon ser det ut att vara en hel del ytterligare som behöver klaras av innan dess. Men alla ombord låter – trots att de arbetar frenetiskt – nästan lika lugna som Kevin.
Charlie säger att det hade varit fantastiskt om någon kunde både donera och montera två stödsegel. Trålaren har ett rundat skrov och ”rullar rätt bra”, som Charlie uttrycker det. Om inga stödsegel hinner dyka upp före avfärd?
– Då får alla varsin privat hink.
Skepparen, Joel, dyker upp och ger Micke i uppdrag att skruva loss lamporna från alla flytvästar.
– När de nya lamporna kommer ska du också få uppdraget att skruva på dem.
Det sågas för fullt både på övre och nedre däck och det är inte alldeles lätt att föra konversation. Och så mycket annat duger jag dessvärre inte till – åtminstone inte ombord på en fiskebåt.
Jag betraktar mina tummar där de sitter, mitt i händerna. Försöker knöla ner dem i byxfickorna och promenerar längs bryggan in mot land samtidigt som jag önskar att Mariannes färd mot Gaza, genom den olagliga blockaden, till största delen ska ackompanjeras av en helt annan väderlek.
Svetslopporna sätter fortfarande lite färg på grådasket.

Lasse Franck

Samlade tankar och observationer från eftermiddagen vid Klippans ångbåtsbrygga, Göteborgs älmynning 3 maj 2015
 

När jag kom ner till båten vid tre-tiden var det till skillnad från igår redan fullt av liv och rörelse. Utlysningen om extra händer hade resulterat i att bland andra min mamma och många av de palestinska killarna (som strejkat på Järntorget i kamp för uppehållstillstånd) kommit för att hjälpa till. För dem är det ju en självklar och viktig gest som de själva säger - att kunna bidra till befrielsen av deras hemland.

Det var full rulle i solskenet, folk kom och gick, stannade en stund och småpratade på bryggan eller sattes i arbete. Ombord hamrades, spikades och sågades det entusiastiskt. Det pratades, skojades och skrattades. Nybakta bullar levererades, en oanvänd våtdräkt och en hel kasse linne. Allt i solidaritetens tecken. 

Jag hamnade av en slump i den lilla kabyssen och blev kvar i ett långt samtal med kocken Nils från Oslo. Vi pratade om väder och vind och han berättade om allt ifrån livet till sjöss och hur man planerar 5000 måltider tills han fängslande berättade om sina tankar och känslor då israelerna bordade Estelle. 

Det fantastiska i att engagera sig är ju vilka spännande och intressanta människor man lär känna som man med största sannolikhet aldrig skulle ha mött annars.

Under eftermiddagen passade jag även på att prata en stund med några av mina vänner från Gaza och frågade hur de såg på aktionen och brytandet av blockaden. De påpekade med viss skepsis att båten verkar vara alldeles för liten, hur skall den kunna segla hela vägen till Gaza i vind och rusk? Men trots det finns ett starkt hopp och optimism hos dem och även, som de berättade, hos deras nära och kära i hemlandet att aktionen skall lyckas.

För faktum är att den till synes omöjliga kamp de själva fört då de hungerstrejkat för ett uppehållstillstånd i Sverige har nu lyckats för nästan alla av dem som är palestinier från Gaza. Det är ett starkt bevis på att kamp lönar sig!

Arbetet för Mariannes avfärd fortsätter och alla bidrag behövs; ta gärna en titt på "stora fixa listan" https://www.facebook.com/groups/281231142366/permalink/10153165046137367/, där det uppdateras dagligen om vad som behövs såsom husgeråd, mat, extra händer - till affischering inför fredagens stora avfärdsfest (affischer finns att hämta på båten) och hjälp att sprida eventet till vänner och bekanta!

Som avslutning lånar jag ett klockrent citat av vännen och Ship to Gaza aktivisten Mikael Landin:

"Om det inte verkar omöjligt är det inte värt att göra. Det först då det kan leda till en större skillnad”

Kampen fortsätter - Nu bryter vi blockaden tillsammans!

Ellen

Göteborg, älvmynningen, klippan ångbåtsbryggan 3/5 2015

Lat. 57.6894°,Long. 11.9015°

Ca 5000 nautiska mil från Gaza

Klockan 2.30 på natten

Solidaritet kan var ett linneskåp, Anna dök upp och snickrade ihop ett.

Vaktpasset 23-03; på bryggan med My. Nere i skansen ligger matrosen Charlie, kocken Nils och elektrikern Maria. Förhoppningsvis sover de gott efter ännu en hård arbetsdag. Så mycket har hänt ombord på Marianne sedan vi förtöjde henne vid ångbåtsbryggan för drygt tre veckor sedan. En ny och snart fullrustad byssa har tagit form. Två nya hytter har byggts nere i lastrummet. Merparten av elsystemet har dragits om. Rost har knackats, fribord har nåtats och däck har tätats, Men nu är det bara en dryg vecka kvar tills vi skall lägga ut härifrån och listan med allt som måste göras innan avseglingen känns oändlig. Mängder av utrustning måste införskaffas, så billigt som möjligt och allra helst gratis. Massor av av små och stora jobb skall fixas.

Jag är vanligtvis en usel optimistkonsult. Brukar trösta mig med att det är pessimistens privilegium att då och då få uppleva glädjen i att bli positivt överraskad. Det vill jag bli den kommande veckan. Ship to Gazas drivmedel är till syvende og sidst solidaritet.  Den är en fantastisk kraftkälla när man förmår att mobilisera den. Det har vi redan sätt mängder av exempel på de senaste veckorna. Vi ser det i våra insamlingsbössor och på alla små och stora bidrag som kommer in på kontot. Vi ser det i alla vänliga och uppmuntrande ord från folk som bara kommer förbi. Men framförallt ser vi det just nu hos alla som på olika sätt bidrar till att båten skall kunna bli utrustad, bunkrad och funktionsduglig i tid till avfärd. Vår kock Nils berättar om palestinska livsmedelsentreprenörer som tar med honom till sina lager och säger åt honom att ta vad han behöver. Andra slår av rejält på priset när man ber dem att skriva kvittot på Ship to Gaza.

Många hör av sig frågar vad de kan göra. De behövs sannerligen för transporter, snickerier, målning, svetsning, tätning, rördragning, städning, vaktpass och mycket mer.

De flesta har försakat en massa andra viktiga saker för att hjälpa oss att komma iväg. Varför gör de det? Jag har inte frågat särskilt många. Man kan faktiskt komma hit och jobba bara för att det är kul att hänga med sköna människor och jobba på en fin båt. Men jag tänker mig att de flest gör det för att de vet att deras uppoffringar ändå är små i förhållande till vad vi faktiskt hoppas kunna åstadkomma.

Den rättsvidriga och inhumana blockaden av Gazaremsan går snart in på sitt åttonde år. Situationen för de instängda och isolerade är på mång vis värre en någonsin. En ny generation av Palestinier på Gazaremsan växer nu upp i isolering. Bristen på byggmaterial, medicinsk utrustning, och material för att reparera områdets sönderbombade infrastruktur är akut. Ett näringsliv som berövats alla möjligheter att exportera smulas succesivt sönder.

För att den humanitära nöden som blockaden skapar skall kunna mildras krävs omfattande och konsekventa påtryckningar från världssamfundet. Många av världens regimer och nästan alla humanitära organisationer som verkar i regionen har fördömt blockaden ända sedan den en gång etablerades i sin nuvarande form. Uppenbarligen är det inte tillräckligt. Men med förhållandevis mycket små medel kan en blockadbrytaraktion intensifiera trycket. Självklart inser även en pessimist som jag att blockaden inte kan bestå för evigt. Men varje dag och varje vecka är en dag och en vecka för mycket.

Alla som är med och bidrar till kampanjen kan finna glädja i tanken ett den dagen vi äntligen hävt blockaden så har världen blivit bättre, säkrare och humanare för väldigt många människor. För en del av dem, särskilt de unga, har blockaden och dess konsekvenser säkerligen börjat uppfattas som en normaliserad och tröstlös ordning. 

Men när blockaden hävs blir det deras tur att bi positivt överraskade.

Därför måste vi åstadkomma ett litet mirakel den kommande veckan. Gräv fram solidariteten. Följ våra uppdateringar om vad som behöver göras och införskaffas.

Tid kraft och resurser som spenderas i solidaritet kan faktiskt  aldrig vara bortslösade.

NU HÄVER VI BLOCKADEN

Staffan

Som ni alla vet har vi införskaffat trålaren Marianne av Göteborg och den 10e maj börjar vår färd mot Gaza. Vår insamling går bra och vi har snart samlat in en halvmiljon kronor sedan insamlingen startade i höstas. Vi har en bra bit kvar innan vi säkert kan angöra Gazas hamn men vår aktivitet på gator och torg har ökat och vi syns och hörs. Idag är det första maj och jag vet att många lokalgrupper och individer runt om i landet kommer att vara ute med flagga, bössa och bokbord. Jag vill önska er alla en god första maj och uppmana er som ännu inte bestämt er, att gå ut och göra oss andra sällskap. Låt 2015 bli året då vi tillsammans bryter blockaden.
 
Joel Opperdoes

Edwin, Sandra, Jesper Fredrik och för att ni har ställt upp som nattvakter.
Lenny som ordnat med de mest fantastiska rabatter på material.
Ingemar ambulansförare för din dag ombord.
Erland som kört runt oss överallt och lagt ut ur egen ficka.
Maria som kom hela vägen från Norge o tog med sig massor av utrustning som behövdes när hon arbetade med det elektriska.
Jon som målade styrhytten.
Cavallini som oförtröttat kämpar på för att jaga bort all smuts.
Khamees o Nidal för de mängder med mat o allt annat ni skänkt.
Gustav för alla dagar du lagt för att snickra.
Olle som dykt o gjort så att vi kunnat laga en ventil utan att behöva ta upp på båten på land.
Klas som likt Maria ännu hjälper oss med elen.
Aurora som huttrande av kyla timme efter timme tätade springer med lin o tjära som det proffs hon är.
Torgny för alla metallarbeten.
Jan-Petter för de två hytterna du har byggt.
Nils för maten du trollar fram under knappa omständigheter o som sparar in arbetstid för oss.
Gillian från Belgien för alla smarta snickerilösningar.
Kerstin från Globala studier, alla som kommit förbi o skänkt mat.
Saker o vänliga ord, alla jag i skrivande stund glömt. 
Det är människor som ni som gör det här projektet möjligt. 
Det är stöd från människor som er som krävs för att vi skall kunna bli klara i tid. 
Jag hoppas ni kommer tillbaka, och jag hoppas det kommer fler som ni. 
Och glöm inte festen den 8:e klockan tre på Röda Sten. Den är lika mycket för er som för oss. 
 
Charlie

Idag kom det förbi en äldre man som lade 500 kr i bössan som vi har på bryggan, han önskade oss all lycka på vår färd mot Gaza. 

Palestinska huset kom med ännu mer mat från Orienthus, så snart är matförrådet fyllt.

Mariannes kock Nils använde en del av dessa varor för att laga dagens lunch till besättningen ombord.

Idag kom palestinska huset i Göteborg förbi med gåvor till båten. Gåvorna hade de samlat in från sina medlemmar.

”Vi tog vad som stod på er lista. Och så tog vi också några saker som inte ens fanns med på er lista” säger en av palestinierna med ett leende.  När jag frågar varför de ger oss gåvor kommer svaret snabbt:

”Det är ju våra bröder och systrar det handlar om”.

Palestinska husets är långt ifrån de enda som bidragit till vår båt. Nästa dagligen kommer någon förbi och skänker saker vi behöver till seglatsen. Tillsammans rustar vi Marianne av Göteborg full med solidaritet. En solidaritet som driver oss fram över världshaven.

Här är den kompletta listan med saker som skänktes av palestinska huset idag:

  • kastrull
  • ugnsfast form
  • koppar
  • tillbringare
  • skärbräda
  • bestick
  • skurhink
  • sopborste
  • vattenskrapa 
  • såpa
  • diskmedel 

Mikael Karlsson

I den här bloggboken kommer ni att kunna följa Ship to Gazas nya fartyg Marianne av Göteborg. Först under de intensiva dagar av upprustning, lastning och bunkring som återstår innan hon lägger ut från Göteborg. Sedan under den långa seglatsen mot Gaza via europeiska hamnar. Här kommer många olika skribenter få chansen att ge personliga betraktelser över livet ombord och över de manifestationer och aktioner mot blockaden av Gazaremsan som vi kommer att genomföra i olika hamnstäder. Många personer på och runtomkring Marianne kommer också att få möjlighet att skriva personliga reflektioner över vår aktion och om det som är dess målsättning, att utmana den illegala och inhumana blockaden av Gazaremsan.

Staffan Granér

Mediesamordnare Ship to Gaza Sverige

Pages