Marianne av Göteborg bloggen

Igår fick vi detta brev från Emma Ringqvist, besättningskvinna ombord på Women's Boat to Gaza

ag skickar nedan min sammanfattning av resan hittills och anvand den hur ni vill for sig sjalv eller tillsammans med Jeanettes bidrag. Womens boat to Gaza befinner sig nu 260 sjomil fran Gazas kust, dag 7 av resans sista etapp. Vi ar 13 kvinnor ombord en 15 meter lang segelbat, Zaytouna Oliva namngiven efter Palestinas symbol. Batens besattning bestar av Kapten Madeleine Habib fran Tasmanien, Synne Sofie Reksten fran Norge, jag sjalv Emma Ringqvist fran Goteborg, var starka batledare Ann Wright fran USA samt den underbara Dr Fauziah Hasan fran Malaysia. Resten av kvinnorna ar delegater fran olika delar av varlden. Resan borjade den 16 September fran Barcelona mot forsta hamnen Agagio pa Korsika. Pa denna etappen hade vi Malin Bjork och Paulina de los Reyes med oss ombord. Efter en lugn och vacker natt fick vi kuling och hog sjo. Alla delegater blev mycket sjosjuka och blev sangliggande med spypasar i hand under tva dagar. Trots detta holl alla moralen uppe till basta formaga och tog hand om varandra. Vi fick ett varmt valkomnande pa Korsika dar nya delegater kom ombord varefter vi styrde var kosa mot Messina, Sicily. Denna etappen njot vi av lugnare vader, fina stunder tillsammans och flera besok av delfiner som lekte runt baten. Fran Messina kastade vi loss mot resans sista etapp med dom nuvarande delegaterna den 27 September och vi ar 13 olika nationaliteter ombord. Baten har 8 sangplatser sa vi sover i skift, delar pa den plats som finns och varmen och gemenskapen ombord ar stark. Vi kommer fran mycket olika bakgrunder och kulturer men delar samma djupa passion om manskliga rattigheter, frihet och fred. Det ar en helt unik upplevelse att fa gora denna seglats med dessa starka och inspirerande personer och vi lar oss otroligt mycket av varann om politiska och sociala situationer varlden over. Baten vi seglar ar en stadig men gammal och sliten Benetau Oceanis 500 och vi har haft en del tekniska problem under resan, mest allvarliga var ett ovre sidovant som gick av i en plotslig stormby forsta natten. Vi lyckades reva seglen och segla vidare forsiktigt mot Kreta. Eftersom vi var oroliga att Grekland skulle stoppa baten, vilket har hant forut, vagade vi inte segla in i nagon hamn. Istallet kom en bat ut och motte oss till havs soder om Kreta fran Ship to Gaza Greece. Dom hade med sig diesel, mat, varma budskap och en proffessionell riggare som klattrade upp i masten och reparerade vantet men han radde oss dock att segla mycket forsiktigt. Sedan dess har vi haft fint vader, latta vindar och resan har fortsatt med gott mod ombord. Vi hjalps at att laga god mat, deltar i reportage fran vara tva journalister ombord fran Al Jazeera, sjunger och passar pa att njuta av att vara till havs, nagot som ar en ny upplevelse for manga ombord. Vi hoppas innerligt att kunna selga hela vagen till Gaza till vara systrar och broder och darifran vi sett rorande bilder pa barn som star och vantar pa oss pa stranderna. Fran tidigare erfarenheter tror vi dock att med storsta sannolikhet kommer Israel annu en gang stoppa oss, vilket vi beraknar kommer att ske morgonen till Onsdag. Vi har gjort mycket forberedelser infor denna intervention och vi kommer att sammarbeta med dom Israeler som ombordstiger baten. Vart framsta budsap ar icke vald *non violence* och vi kanner oss trygga med varandra att operationen kommer att fortga till var basta formaga utan att nagon blir skadad. Vi uppmanar all darhemma att ge oss stod for saker hemkomst och att sprida varat budskap om frihet och om att lyfta blockaden av Gaza. Emma Ringqvist

Det var tack vara Malmös lokalgrupps ansträngningar som vi fick tillstånd att vara på Gustav Adolfs torg under de gångna tre dagarna. Fråga mig inte hur de lyckades med det, och kanske vill jag heller inte veta, men lyckades gjorde de. Och med allt material de lånat av Vänsterpartiets lokal blev längan med fem tält stående i rad en tilltalande mötespunkt. Som alltid hoppades jag på bättre försäljning och tyngre bössor, men där var en stor åtgång på flygblad, fotoutställningen besöktes och lokalgruppen fick nästan ett helt A4-ark fullt med namn som anmält intresse att bli medlemmar. Inte på någon ort har vi haft så många talare, till och med Ingalill Bjärten för socialdemokratiska kvinnoförbundet i Ystad tog tåget för ett givande offentligt samtal istället för det som uteblivit efter att bilen havererat där. Fler som talade var Inga Lanemar, Lisa Engström, Linn vars efternamn jag tappat (ber om ursäkt för det Linn). Joacim Blomquist och Tove Karnerud. Men deras hjälp stannade inte där utan de delade även ut flygblad till förbipasserande. Tack också till Tjatte som var navet allt kretsade runt, Joel som världsvant presenterade de olika talarna och som dessutom tillsammans med Åsa gav oss logi vilket även Olof Holmgren med sambon Elin Rutqvist gjorde. Handduken vi glömde kvar är inte en suspekt gåva från oss, utan något vi glömde helt enkelt.

Dessutom kom flera människor som jag aldrig hann lära namnen på och hjälpte till med allt från försäljning till att rodda med tält och utställningar. Ett särskilt tack till Sanna som jag hoppas kommer att bidra med mer nu när hon snart är medlem. Och där kom en kvinna som glatt hälsade på från Trelleborg när vi var där.

Nu har vi fått tillökning i gänget. Virginia har anslutit  vi sitter just nu i bilen på väg mot Osby för middag och logi hos Norra Skåne-gänget, ett erbjudande vi inte kunde motstå. Dessutom blir det mycket kortare resa i morgon bitti då vi ställer siktet på Växjö.

Väl mött där.

Blogginlägg Kl. 18.06 13 juni 2015 någonstans i Medelhavet mellan Spanien och Italien. Om någon skulle frågat mig för ett par veckor sedan vad det häftigaste jag varit med om skulle jag garanterat inte ha sagt att det var att befinna sig på en fisketrålare mitt ute på Medelhavet. Att sitta ute på däck mitt i den kolsvarta natten och se hur den enorma klara stjärnhimlen smälter ihop med det vidunderliga mörka havet.

Inte heller skulle jag sagt att det var en resa tillsammans med främlingar från olika platser i världen, med olika bakgrund, erfarenhet, historia och personlighet. Men vi alla har en sak gemensamt. Målet att bryta Israels nio år långa blockad mot Gazaremsan och uppmärksamma den humanitära katastrof palestinierna tvingas leva i.

Jag befinner mig nu på min andra sträcka med Marianne. Nästan hela besättningen gick av i Motril och ny gick på. Det har varit två väldigt olika resor. Den förra tredagars turen från Lissabon till Motril i Spanien var väldigt intensiv, vi som inte varit ute såhär på sjön mycket alls fick vänja oss vid livet på en båt. Lära sig balansera och allt man behöver tänka på som att alltid säkra lösa saker, komma ihåg hasparna på varenda litet skåp och lucka. Och komma in i de arbetsuppgifter och rutiner vi blivit tilldelade. Jag hamnade i köket som assistent åt skeppskocken vilket var en stor utmaning och erfarenhet. Men dagarna gick, jag lärde mig otroligt mycket och började känna mig ganska hemma.

Slumpen utvisade att jag skulle hoppa in som skeppskock nästa resa till Italien. Dagarna vi hade i Motril var både stressiga då vi skulle få inhandlat allt som mat och extra vatten, lagat och fixat de grejer som behövdes inför nästa seglats, men också väldigt trevliga. Vi blev mottagna med enormt stöd och kärlek från de lokala aktivisterna. De körde oss hit och dit, tvättade våra kläder, bjöd oss på lokala delikatesser och anordnade en manifestation i en liten by en bit bort. Där hölls det tal både av spanska representanter och även delar av besättningen på Marianne. Vi fick även fantastiskt fina gåvor som hemodlade avokados, tomater och lokal frukt. Det är så fint och hoppingivande att träffa alla dessa människor som tror på det vi gör och på att aktionen skall och måste lyckas. Med denna optimism och energi med oss åkte vi sedan vidare mot Sicilien.

Fjärde dagen på sjön har nu gått och livet ombord börjar kännas som vardag. Livet därhemma känns lite extra avlägset då vi inte har haft täckning på tre dagar. Men lugnet, rutinerna och tryggheten man faktiskt känner gör att man tar det för vad det faktiskt är och lever i nuet. Man har möjligheten att fundera på vad det är vi gör och varför vi gör det. Man hinner sitta ned och prata med varandra, utbyta tankar och funderingar, erfarenheter och nya idéer. Dagarna löper på fortare än vad man tror och rätt vad det är dyker det upp några delfiner som hoppar bredvid båten. På kvällarna när det blir riktigt mörkt kan man se självlysande maneter som dyker upp under akterpropellern och simmar iväg i glittrande neonfärgade horder. I eftermiddags stannade vi och tog ett efterlängtat dopp i det svalkande havet.

Om man stannar upp och tänker på det är det lätt att känna sig liten i denna lilla båt i detta enorma hav där vad som helst kan hända. Men då får man komma ihåg att vi är så många som är med på Marianne, inte bara vi som fysiskt är här utan varenda person som stöttar denna enormt viktiga solidaritetsaktion världen över. Och tack vare allt jobb, slit och enorma stöd har Marianne nått mer än halvvägs till målet. Ensam kan man komma långt med tillsammans kan man göra vad som helst! Nästa stopp Sicilien, därefter bryter vi blockaden!

Last port of call: Lisbon, Portugal
Next port of Call: Motril, Spain
Position: N 38° 08.6´ , W 009° 13.2´
Speed: 7,7 Knots
Course: 167°
Remaining distance to Motril: 362Nm
Estimated time of arrival, Motril: Sunday 7th 12:00 CET
Remaining distance to Gaza: 2361 NM
Estimated time of arrival, Gaza: Before the end of June

We departured from Lisbon this morning at 6 AM. Due to tidal conditions and draft restrictions it was either this time or chose to wait for the next high tide. Eager to go and put some more distance behind us we decided to leave our beds at 5 AM and prepare the ship for sailing. So far the weather has been fair with a breeze from the North and a small swell from Northeast. There are 14 persons onboard and during our introductory meeting yesterday with our new guests it struck me how many people we are from all around the world and different backgrounds, but with one common aim. To end the Blockade! People who would never had met or talked to each other if it wasn’t for the blockade. We all have one thing in common, the belief in human rights and that all human beings have the same right to exist and live no matter where we were born. A question also went through my head: Is Israel aware that it´s their politics that bring us together and that every time they chose to stop us and every time they chose to ignore international law, whether it is in Palestine or in international waters or anywere else our support just gets stronger? For me it is obvious, the blockade will fall sooner or later and Israel has the chance to end it now, or once again they can choose to provide us with even more support.
/Joel

Jag och Maria från Oslo hade redan spenderat ett par dagar i Lissabon när vi stämde träff på onsdagseftermiddagen för att möta upp Marianne när hon anlände till en av stadens hamnar.

Vi hade blivit informerade att hon nått kanalen men väntade på tidvattnet för att kunna segla in till hamn.

Vi satt på bryggan den stekheta eftermiddagssolen och spejade och plötsligt såg vi något litet blått komma åkande och tänkte att det måste vara hon. Och mycket riktigt - det var det!

Det var en häftig känsla att se båten som vi båda hjälpt till att förbereda innan avfärden från Göteborg, anlända hit till ett helt annat land.

Vi var lite osäkra på exakt var de skulle lägga till och när vi såg hur hon svängde in lite längre bort insåg vi att vi var tvungna att ta oss mycket längre bort i den lilla småbåtshamnen så vi började springa i den stekande sommarhettan, förbi alla människorna som tittade lite konstigt på oss från uteserveringarna.

Efter några vändor fram och tillbaka var det till slut jätteroligt att återse dem som vi lärt känna i Göteborg, träffa de nya passagerarna som åkt med den senaste etappen och även ta en rundtur på båten som var sig ganska lik.

Vi umgicks en stund ombord, många gick och tog en efterlängtad dusch och några av oss gick sedan och åt lunch på ett jättetrevligt ställe med lokala specialiteter.

Sedan var det dags för mig och Maria att gå vidare till den arrangerade presssammankomst och stödmanifestation som ägde rum vid ett stort shoppingcenter i närheten. Väl där möttes vi av palestinska flaggor, banderoller, arabisk musik och grupper av aktivister ur ett flertal olika solidaritetsorganisationer för Palestina. Det fanns även många journalister och fotografer på plats för att dokumentera det hela.

Efter en stund vandrade vi i ett litet demonstrationståg nedför strandpromenaden och fram till kajen vid småbåtsbryggan. Det var ett väldigt strikt säkerhetssystem så endast ett fåtal presspersoner fick gå in och få en rundvisning på båten och intervjua besättningen.

Manifestationen fortsatte in på sena kvällen med musik och tal av bland andra Nils, Joel, Charlie, ett flertal portugisiska representanter och även parlamentsledamöter för portugisiska vänsterpartiet som tydligt visade sitt stöd för Ship to Gaza och senare 'även gjorde ett officiellt uttalande då de besökte båten.

Efter en händelserik och dag avslutades onsdagen med nattvak så att besättningen kunde få en välbehövlig god natts sömn.

Imorgon styr vi med några nya tillskott ombord mot nästa hamn i Motril, Andalusien.

Portugisisk press: https://obeissancemorte.wordpress.com/2015/06/04/so-long-marianne/

Skrivet av Ellen Huttu Hansson, 4 juni 2015, Marina Parque das Nações, Lissabon

In a boat, sailing somewhere in the Atlantic, 9 people have gathered sharing one goal: lifting the 9 year long, inhuman Israeli siege on Gaza.

We might have different nationalities, interests and backgrounds but the support for the Palestinian cause brought us together.  

Today it’s your turn to join us on this trip and discover the daily life of each activist on The Ship to Gaza Sweden-Norway.

It’s 8.30, and the smell of fresh coffee will lead you into the small and cozy galley, where you’ll find the crew -from both the night and day shifts- gathered around the central small table filled with different dishes for breakfast prepared by our great chef Nils.

After breakfast you walk into Nils’ atelier where all the magic happens. You will find him busy as a bee, smoothly moving around his grand galley, in the middle of Marianne.

Nils is the one who feeds us, always making sure that each one of us is satisfied.

He simply pores his heart and soul in each meal he serves.

As you walk around Marianne, you can’t ignore the sound of the smoothly running engines.

For that we have, Kevin and Henge, our engineers, who work in different shifts,  and make sure the heart of Marianne is functioning correctly in order to keep moving and  reach our destination.

If you run into a man wearing big yellow or grey earphones, it means either Kevin or Henge is heading to one of the two engine rooms, in the bottom of the ship, to check on something .

They always have something to do:  fixing electricity, plumbing, fixing a machine, installing showers… or simply pushing a button.

Wellu is our super sailing man. You can say his job is to do everything. If you need help or information, just ask Wellu, he will come up with a solution, or a good sailing story.

Asa, she is the one who is pretty much responsible of organizing each detail on Marianne.

She is the brain that plans. She will tell you in a motherly kindly tone, that you need to sleep and have some rest in order to be in a good shape for your shift.

And for leading Marianne and keeping us on track, Joel and Charlie, cover the shifts on the bridge: monitoring the radars, radios and navigating, making sure we are in the right place and in no danger.

If they are not sailing, you will find them somewhere around the Marianne, fixing something, to make our journey easier.

Finally, you are lucky to know us the passengers on this leg of the journey. We are the youngest on board and the ones who bring joy on the Marianne. Well, we think that anyways.

I’m Kerstin, I’m the youngest one in the group. I’m trying my best to make Nils’ work easier, and when I’m not busy I’m mostly outside looking at the powerful beautiful sea, which makes me calm and relaxed. Hoping to see some dolphins or just come up with some new thoughts.  But mostly I’m just trying to take orders and omplete my tasks

If you see a woman with a camera hanging around her neck, that means it’s me. My name is Hajer, I’m a journalist. I joined the group in France. I’m trying to illustrate their journey to Gaza by taking photos and writing articles. I want to show you, and other people, how amazing it is to be a part of this humanitarian initiative.

So you, who are reading this article, can now be part of this journey, by spreading the word, and buying nautical mile on our website

We rely on your support to successfully complete our mission to reach Gaza.

Cheers from the team on the Marianne av Goteborg, The Ship to Gaza Sweden- Norway.

From somewhere in the Atlantic  

Friday May 29, 2015

/Hajer M'tırı

Idag sov flera av oss gott; inte bara hade vi fått sova utan ljudet från motorn utan våra franska värdar hade hållit vakt åt oss under natten. Större delen av dagen ägnades åt att göra förbättringar på båten och förbereda den för färden över Biscayabukten. Under eftermiddagen begav sig Åsa, Joel och Nils till stadshuset och mötte vice borgmästaren då de officiellt ville välkomna Marianne till Brest. 

Vid fyratiden kom flera journalister ombord för att göra intervjuer, fotografera och filma, intresset verkade vara stort för Ship to Gaza. Något senare började folk samlas på piren bredvid båten, det dröjde inte länge förrän hela kajkanten också var full av palestinaflaggor. Vi blev nog alla ganska häpna av hur många som kom för att hälsa på oss på så kort varsel. Det var flaggor från många olika organisationer och olika typer av människor som kom för att titta på båten. Även borgmästaren som åkt snabbtåg från Paris kom och fick kliva ombord och satte direkt på sig en Ship to Gaza-tröja. På piren talade Nils för Ship to Gaza Norge och tackade alla som kommit och sedan talade Charlie, Kevin och Joel. Claude, en fantastisk aktivist från Brest, översatte talen och berättade för alla om situationen i Gaza, blockaden och vad Ship to Gaza och Freedom Flotilla vill åstadkomma. Hon visade även runt folk på båten samtidigt som Charlie och Joel sålde slut på alla våra t-shirts. Det gjordes också en insamling och folk var verkligen givmilda, vi samlade in hela 1629 euro. Samtidigt spelade ett band från Mariannes däck för folket på piren. Det blev en riktigt lyckad tillställning.

Det känns särskilt viktigt att få ett sådant här starkt stöd i en hamn- och fiskestad som Brest som lever av just det som Gaza förvägras. 

/Besättningen ombord på Marianne av Göteborg

Jag heter Jesper Hillbom och sitter i förbundsstyrelsen i Ung Vänster som är Vänsterpartiets ungdomsförbund. Under några dagar fick jag möjligheten att resa med Ship to Gaza, nedan berättar jag hur jag upplevde det och varför jag tycker Ship to Gaza är så viktigt.

Tisdagen 19 maj fick jag ett samtal från Truls som jobbar på vår förbundscentral. Han småpratade först lite om kongressen vi hade helgen innan men gick snabbt vidare till sitt ärende: ”Vill du åka med Ship to Gaza, du åker imorgon och blir borta några dagar, beroende på vädret.” jag svarade att jag behövde fundera lite men egentligen hade jag bestämt mig direkt. Självklart ville jag åka med Marianne av Göteborg. Jag lånade snabbt ihop varma kläder, körde ner dem i min ännu inte urpackade ryggsäck och bokade resan till Cuxhaven i Tyskland.

Det tog en dag att resa ner eftersom jag skulle hämta reservdelar i Stockholm först. Välbehövliga sådana uppenbarligen för vi gav oss av mot Brest redan dagen efter jag anlände.

Som politiskt engagerad har Ship to Gaza och andra solidaritetsprojekt med Palestina varit ständigt närvarande. Så många demonstrationer, kulturkvällar, insamlande av pengar, försäljning och många möten har vigts åt detta. Det är därför svårt att beskriva känslan av att komma ombord på Marianne och därmed bli en del av Ship to Gaza. Inte för att jag kunde bidra med så mycket ombord, min minimala sjövana i kombination med en kraftig dygnslång sjösjuka gjorde mig ganska passiv till att börja med. För den utomstående, som jag, är Ship to Gaza en viktig symbol. Men för besättningen blir såklart trålaren de färdas på något mycket mer. Det har lagts massor av ideella timmar på att rusta upp båten och även under resans gång görs hela tiden förbättringar. Besättningsmedlemmarna är fantastiskt kompetenta och uppfinningsrika. De suddar ut motsättningen mellan symboliken i att bryta blockaden och att faktiskt erbjuda det palestinska folket på Gazaremsan en bra fiskebåt som de så mycket behöver.

Att resa såhär är ganska enformigt, de långa vaktpassen smälter samman. Kl 9 i lördags, precis när vår grupp skulle gå av ett pass och äta frukost, blev i anropade av franska kustbevakningen som ville komma ombord och inspektera. Jag blev såklart orolig, de som varit med tidigare konstaterade bara cyniskt att ”det börjar tidigt”. De syftade på den särbehandling och regelrätta förhalningar som skedde mot exempelvis Estelle eller mot Freedom Flotilla II i Grekland. Kustbevakningen kände alltså väl till vilka vi var och kopplingen till tidigare Ship to Gaza-skepp, det var uppenbart att de var informerade sedan tidigare och kontrollen hade beordrats långt upp i hierarkin. Det som överraskar mig är hur ett så harmlöst initiativ kan generera så mycket motstånd hos flera myndigheter. Men som Åsa som också reser med båten beskrev det så ”är det ett kvitto på att vi är ett hot mot Israels blockad” och att strategin som Ship to Gaza har är riktig.

I morse, måndagen 25 maj, kom vi fram till Brest där vi mottogs av palestinavänner och massor av flaggor. Nu hoppas vi på att kanske få duscha och tvätta. Sedan ska jag bege mig hemåt mot Sverige och Marianne fortsätta färden mot Palestina.

Strax innan vi tog farväl serverades de traditionella pannkakorna med sylt, som avnjöts tillsammans med våra danska gäster. De följde därefter med oss till Rövik. En dansk stad som vi nådde under lördagseftermiddagen. Vädret och sjögången var under denna angenäma del av resan lugnt och fint. Det skulle inte vara så länge till.

Efter Rövik började det blåsa upp. Och någon timme senare blåste kuling, med ganska krabbig sjö. Det gällde att hålla i hatten. På lördagskvällen kunde vi inte längre hålla farten. Så under natten och och påföljande morgon, hela sista delen av resan till Kiel tog därför längre tid än planerat. Vi nådde kanalens inlopp först vid fyra på söndagen.

Den palestinska välkomstkommitéen fick leta efter oss men fann oss en halvtimme senare. De gjorde en fantastisk insamling och försåg oss med vad nu en kulingtrött besättning kan behöva. Mat, pengar glada tillrop och fest. 

Joacim Blomqvist

Aktivist ombord Köpenhamn - Kiel

Lördag ettermiddag,16.mai, seilte Marianne inn kanalene mot Köbenhavn sentrum.

En fantastisk vakker vårdag.

Köbenhavn på sitt aller beste.

Når vi närmer oss Islands brygge får Marianne fölge av småbåter med palestinske flagg, og glade aksjonister. Etter hvert som vi närmer oss brygga ser vi et hundretalls Gaza-aktivister som möter oss med,

-”Velkommen til Danmark!

-Velkommen til Köbenhavn!”

Takk til Free Gaza Demark for en varm velkomst, og et  velorganisert opplegg!

Skipskokk Nils vil spesielt takke våre palestinske venner for enorme mengder med frukt, grönnsaker  og andre matvarer.

Heia! Anette og Jon, som hjalp til på alle mulige måter, for å bringe Marianne videre til vår neste destinasjon, Kiel i Tyskland.

Takk til alle Gaza-aktivister i Köbenhavn!

Vi kommer til å huske våre nye venner, Gaza-aktivistene i Köbenhavn med et varmt hjerte!

Hilsen Skipskokk Nils

Åter på land efter ett svajigt dygn på Kattegatt! Fylld av beundran över de människor som vägrar kuvas under hot och förföljelse av israelisk säkerhetspolis. Fylld av sorg för att så lite uppmärksamhet riktas mot det uppenbara förtryck människor utsätts för dagligen i Gaza. Fylld av hopp om att den lilla människan spelar så stor roll i det politiska spelet som vi alla deltar i dagligen, antingen vi vill eller ej!
Som representant för Feministiskt initativ ser jag det som självklart att uppmärksamma och stötta det arbete som Ship to Gaza gör för att uppmärksamma de övergrepp mot mänskliga rättigheter som sker dagligen i Gaza och ser fram emot framtida samarbete!

/
Maria Svensson
Tf ordf Feministiskt initiativ

Ombord Göteborg - Helsingborg

Idag är det 67 år sedan Israel blev en självständig stat. För den judiska befolkningen och för dagens Israel representerar detta datum oberoende från det forna brittiska mandatväldet, befrielse och möjligheten att bygga en egen stat. För palestinierna representerar den 15 maj 1948 istället den stora katatstrofen, nakba. I händelseutvecklingen runt staten Israels bildande flydde drygt 700,000 människor från sina hem och jordar i Palestina. Palestinierna utgör sedan dess en flyktingnation, en vandrande identitet, med varierande status vad gäller medborgarskap och legal identitet.

Från de södra delarna av Israel, från Jaffa, de områden som blev städerna Ashkelon och Ashod flydde många till Gaza som då var under egyptisk kontroll. Idag lever 1,8 miljoner människor i Gaza. Ca 70 % av befolkningen är flyktingar eller ättlingar till flyktingar från den tiden. Flyktingskapet ‘‘ärvs’’ i generationer och formellt sett bestäms det av FN-organet UNRWAs registreringshandlingar. I Gaza är flyktingarna statslösa, utan medborgarskap. En av många tragiska paradoxer med den palestinsk–israeliska konflikten är att när den judiska diasporan fick ett ‘‘nationalhem’’ och territorialiserades, så föddes en ny diasporabefolkning.

Gazaremsan har under modern historisk tid ömsom varit under egyptisk kontroll, ömsom under israelisk. Repressionen gentemot Gaza har alltid varit förhållandevis hård, oavsett vem som styrt och kontrollerat. Idag styrs Gaza av Hamas, efter ett parlamentsval som hölls 2006. Hamas regim innebär också det ett förtryck av den palestinska befolkningen. 2007 införde Israel en blockad gentemot Gaza; en blockad som innebär stora ekonomiska svårigheter och umbäranden. All rörlighet begränsas; Gazas befolkning är i princip instängd. Handeln är starkt begränsad. Företagsamheten är i spillror. Fiske tillåts inte utanför en mycket begränsad zon. Ca 50 % av den arbetsföra befolkningen är arbetslös. 43 % av befolkningen är under 14 år, att jämföra med ca 17 % för Sverige. En ung och växande befolkning utan framtidsmöjligheter eller tilltro till ekonomisk utveckling och förhoppningar om ett bättre liv utgör en grogrund för desperation, hopplöshet, vilket i sin tur riskerar bana väg för antingen politisk apati hos en hel generation unga människor eller radikalisering. Blockaden ökar inte Israels säkerhet; tvärtom.

Det akuta behovet av återuppbyggnaden av Gaza efter det senaste kriget under 2014 försenas och försvåras genom blockaden.

Blockaden är ohållbar ur alla synvinklar och den måste hävas. Gaza och dess befolkning måste ges möjlighet till ekonomisk utveckling och framtidstro. Om detta är världssamfundet så gott som överens. Bara genom det finns också förutsättningar för en framtida hållbar lösning på den palestinsk–israeliska konflikten.

Jag tänker på allt detta på den korta överfärden mellan Malmö och Köpenhamn ombord på den lilla fisketrålaren, Marianne av Göteborg. Jag tänker också att Ship to Gaza är en väldigt konkret rörelse, med fokus just på denna fråga; det ohållbara i att hålla en befolkning ekonomiskt, politiskt, socialt och fysiskt isolerad. Det strider också mot vårt globala tillstånd och främjandet av rörlighet av handel, varor, människor och arbetskraft. Få tror väl egentligen att Ship to Gaza kommer att lyckas bryta blockaden även om det är målsättningen. Men genom att fästa uppmärksamhet på själva ohållbarheten, kan medvetenhet öka och pressen på Israel såväl som Egypten att häva blockaden och lätta begränsningar att öka. Jag tänker också att det finns en symboliskt viktig dimension i att i våra tider där människor i så förfärande hög utsträckning dör i försöken att söka sig till Europa för ett bättre liv, oavsett skäl, faktiskt söka korsa gränser åt andra hållet och söka bistå en starkt utsatt civilbefolkning. Palestinier från Gaza har också dött på färden över Medelhavet.

Ett litet skepp kommer lastat med solceller, barnmorsketrattar och sig själv. Marianne av Göteborg är nämligen tänkt som en gåva till det palestinska fisket. Symboliska handlingar ska inte underskattas i världspolitiken. Droppen urholkar som bekant stenen.

Helena Lindholm Schultz var delegat ombord på Marianne mellan Malmö och Köpenhamn.

Hon är professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet.

Igår, den trettonde maj, var det ettårsdagen för Marianne Skoogs bortgång. Men skeppet som bär hennes namn stävar mot Gaza, dit Marianne/Majsan aldrig kom fram. Våren 2012 stod hon vid den egyptisk-palestinska gränsövergången vid Rafah och på andra sidan väntade alla de som bjudit in henne - UNRWA-skolorna, som hon skulle knyta relationer till göteborgsskolor med, fotbollslag som kunde bjudas in till Gothia Cup, musikgrupper för Clandestino-festivalen, kvinnoorganisationen Life and Hope med sina 554 änkor efter de israeliska krigen, entusiaster att diskutera solcellspaneler med... Trots inbjudan från palestinska myndigheter och formalia från egyptiska ambassaden i Sverige fick Majsan känna på något av de trakasserier som var palestiniernas vardag  vid den egyptiska gränsen - väntan, oändlig väntan, oförståelse, ovilja, svikna löften, översitteri, fösande hit och dit från de egyptiska gränsmyndigheternas sida. Majsan övervägde då att acceptera ett erbjudande om att bli insmugglad via tunnel till Gaza. Men tiden rann ut och det blev ett militärsjukhus i el Arish i stället.

Men nu stävar istället skeppet "Marianne" mot Gaza med solcellspaneler i lasten. Nu skall vi nå fram och vi skall bryta blockaden!

Denne text är även publicerad på Ulf Bjereds egen blogg 

För den som aldrig besökt Gaza är det säkert svårt att föreställa sig den stämning som råder i detta område - litet som en fjärdedel av Öland - där 1.6 miljoner människor sitter inspärrade utan möjlighet att komma ut. Jag tänker särskilt på alla unga pojkar och flickor som växt upp där utan att någonsin kunnat lämna området och som under överskådlig framtid inte heller kommer att kunna göra det. Hur tror ni dessa unga pojkar och flickor påverkas som människor, när de fostras och tvingas växa upp och under dessa omständigheter?

Humanitära organisationer och människorättsorganisationer som Amnesty International och Röda Korset har gång efter gång fördömt blockaden av Gaza. De har kallat den för en kollektiv bestraffning – ett brott mot internationell lag – som särskilt drabbar barn och sjuka.

Själv deltog jag i dag i en manifestation till stöd för folket i det blockerade Gaza genom att resa en kort etapp med Ship to Gazas trålare Marianne mellan Helsingborg och Malmö. För mig är det självklart att stödja Ship to Gaza, som denna gång skall försöka ta sig till Gaza för att överlämna fiskebåten som en solidaritetsgåva.

Bland dem som kritiserar Ship to Gaza är det tre argument som ständigt återkommer.

  1. Varför lämnar ni inte över gåvorna till Israel, så kan Israel se till att de kommer fram till Gaza? Mitt svar: Ship to Gaza är inte enbart en humanitär organisation, utan också - och främst - en politisk organisation. Det humanitära stödet har ett värde i sig. Men om blockaden inte bryts kommer lidandet och den humanitära nöden att fortsätta. Röda Korset menar att humanitärt bistånd aldrig kan kompensera blockadens skadeverkningar. Genom att själva styra färden mot Gaza bidrar man till att stärka opinionen mot blockaden av Gaza och därigenom också till att blockaden skall kunna brytas.
  2. Varför sänder ni inte ett fartyg någon annanstans, där nöden kanske är ännu större? Till exempel till Syrien eller till Libyen? Mitt svar: Detta argument är kanske det jag tycker allra sämst om. De som anför argumentet är ofta personer som själva inte gör någonting alls. Jag skulle gärna stödja andra Ship to X-rörelser också. Men få av dem som klagar på Ship to Gaza är själva beredda att ta ansvar och gå från ord till handling.
  3. Stöd åt Ship to Gaza innebär ett indirekt stöd till Hamas. Mitt svar: Det är alltid ett bekymmer med humanitär hjälp åt ett folk som lever under en förtryckande regim. Blockaden som pågår drabbar människorna som bor i Gaza på ett plågsamt och ett otillbörligt sätt. Blockaden och isoleringen bidrar också till att skärpa Hamas grepp över Gazas befolkning. Jag tycker oerhört illa om Hamas som organisation, men accepterar inte för den skull den blockad som så svårt plågar Gazas folk, särskilt sjuka och barn.

Därför är det rätt att stödja Ship to Gaza. Blockade måste brytas nu.

Ship to Gazas Marianne av Göteborg svängde in i Norra hamnen i Helsingborg lite efter tre på måndagseftermiddagen. Helsingborg var första hamnen på Mariannes nära 5000 sjömil långa resa från Göteborg till Gaza.

Ankomsten var helt efter tidtabellen, trots tio sekundmeter sydlig motvind. Högt uppe stod när båten svängde in i hamnen aktivisten och konstnären Dror Feiler (bilden) och gjorde salut för Helsingborg på sitt vis, med Pippi Långstrump på saxofon.

Många helsingborgare mötte på kajen där Marianne la till just utanför Dunkers kulturhus. Solen glittrade i vattnet och Marianne kråmade sig för hamnens alla långmastade segelbåtar. Här fanns ett hav av palestinska flaggor och en och annan svensk. Det hölls tal och bjöds på palestinska danser.

För tre år sedan låg segelfartyget Estelle här, som senare bordades 28 sjömil från Gazas kust av israelisk militär. I strid med internationell lag kapade man båten och la beslag på de ombordvarandes personliga tillhörigheter.

Jämfört med Estelle är Marianne en blyg bondflicka till båt, en robust blåmålad bohuslänsk trålare. Men hon är inte lastad med torsk utan med solidaritet och drömmar – och med solceller och medicinsk utrustning.

– Också själva båten är last, berättade skepparen Joel på kvällen samma dag, på ett välbesökt möte i Folkets hus i Helsingborg. För oss är det en liten trålare. Men i Gaza är det en stor båt. Och vi tänker lämna kvar den.

Matrosen Charlie befann sig i Gaza under kriget förra sommaren. Han arbetade med Gaza’s Ark, som skulle för varor ut ur blockadens Gaza.

– Det var fyra dagars arbete kvar, när attackdykare satte två sprängladdningar på den. Vi lyckades bärga den. Men då kriget bröt ut förstördes arken bland det allra första av en välriktad missil.

Besättningen på Marianne förbereder sig genom icke-våldsträning.

– Hur ska vi bete oss om tungt beväpnade israeliska soldater går ombord? Hur ska vi kunna agera med vårt kroppsspråk?

Från Helsingborg går Marianne på tisdagen mot Malmö, där man stannar 12.5 – 14.5, för att fortsätta över till Köpenhamn (14.5 – 16.5). Routen därefter är inte fastslagen men färden går gissningsvis via Kielkanalen ut i Europas farvatten.

På mötet i Helsingborg berättade Arne Malmgren, humanjurist från Varberg som arbetar med flyktingfrågor, att migrationsverket fortfarande utvisar flyktingar från Gaza. De förväntas ta sig till Gaza via Egypten, men då Egypten inte ger visum kan avvisningarna inte genomföras.

Sören Sommelius
Följde med Estelle 2012 en liten bit på vägen mellan Malmö och Helsingborg.
Kulturjournalist, författare och bloggare, nyakultursoren.se.

Pages