Gazas Ark-bloggen

Det här blir vad jag förmodar det sista jag skriver från Gaza. Inte för att det inte finns något mer att berätta – här döljer sig en ny historia under varje sten – utan för att jag snart kommer att lämna denna lilla kustremsa där så mycket ryms. Lidande, utsatthet, död och lemlästning, förtvivlan och krossade hem och liv utan framtid. Men också så mycket kärlek, så mycket vänlighet, leende ansikten och lekande barn med smittande skratt. Och så denna nyfikenhet och omedelbara acceptans av mig som främling, så oerhört fjärran det framväxande bruna Europa.

Det här blir mitt tack och adjö. Ett uppriktigt tack för att jag har fått möjlighet att publicera mina tankar, funderingar och iakttagelser. Ett ödmjukt tack till alla er som velat ta del av dem. Och ett lite speciellt tack till er som har tagit kontakt med mig för mina texters skull; det har ibland gjort mig lätt generad helt i enlighet med Jantelagen men också gjort mig – i smyg förstås – stolt. Men det har också drivit mig att fortsätta, att vilja bli bättre. Att ta de nödvändiga kontakterna för att kunna få ihop nästa text, och nästa. Samtidigt skall jag här och nu erkänna att jag har begagnat mig av den här möjligheten till publicering som skrivövningar, och jag har levt i tron att texterna har blivit gradvis bättre, men när jag nyligen och för första gången gick igenom tidigare texter insåg jag att så inte var fallet. Jag kan inte annat än be om ursäkt för detta.

Det finns så mycket mer att skriva och rapportera om. Här finns hem för föräldralösa, och det senaste kriget har ryckt ifrån ytterligare 1500 barn deras föräldrar; nu kommer inte alla dessa barn att placeras i hem utan flertalet kommer sannolikt tas hand om släktingar. Men om inte detta vore ett uppslag för en text, vad vore? Där är den annalkande säsongen för sådd, men bönderna har fått sina hus och åkrar förstörda. Stridsvagnar och bulldozrar har redan trängt in i Gaza i strid mot eldupphöret, men motståndsrörelsen har hållit sig kalla och inte attackerat dem trots att de enligt internationell rätt har rätt till det. Fiskare har blivit beskjutna ett flertal gånger, sex har arresterat, en båt har blivit beslagtagen. Också detta i strid mot eldupphöret. Där är de tillfälliga bostäder i korrigerad plåt från Förenade Arabemiraten som håller på att resas, hundra stycken. En god start, men inte ens tio tusen sådana baracker räcker, och snart är vintern och regnet här. Hur mycket finns det inte att skriva om.

Det är inte många dagar kvar tills jag skall försöka ta mig härifrån, och jag skall ägna tiden åt att avsluta projekt, inte påbörja nya. Al-Mazan, en organisation i nära samarbete med FN och HRW, har bett att få ta del av mina fotobevis på krigsbrott, allt som berör Arken är för min del avslutat, inom ISM hade det efter mycket kämpande äntligen börjat röra på sig i frågan om vår närvaro bland fiskarna på en långt mer regelbunden basis. Det projektet kommer jag inte hinna få se slutföras. Det kom till ett tillfälligt men omedelbart stopp när kriget inleddes, och det har inte mer än trevande börjat röra på sig igen. Att det svider lite inom mig för att jag inte kan vara med på den resan är meningslöst att försöka dölja. Hade jag inte varit tvungen att ta mig hem hade bara det projektet varit värt att stanna ytterligare ett år. Istället får jag inrikta mig på att städa ur min lägenhet, försöka få en eftermiddag för mig själv och Moby Dick på ett strandkafé, försöka komma ut på en sista tur med fiskarna, ta adjö av vänner jag fått och tacka dem för allt, och avsluta den här texten, den sista.

Tack och adjö

Charlie

Mer än en vecka har gått sedan eldupphöret och än har inga markanta lättnader skett av blockaden. Drönare cirkulerar fortfarande över hustaken, kanske bärande på dödlig last, fiskare har blivit beskjutna både i norr och i söder, två fiskare har blivit arresterad och fått sin båt beslagtagen. Stridsvagnar och bulldozrar har gått in ett gott stycke över gränsen öster om Rafah och förstört åkermark. På Västbanken har ett 4000 kvadratkilometer stort palestinskt privatägt område annekterats av den israeliska staten. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har sagt sig överväga att inte sända någon delegation till fredsförhandlingarna i Kairo om tre veckor, och att Hamas inte kommer att få igenom några av sina krav, krav som samtliga ryms inom Osloavtalet och i efterföljande avtal, godkända av tidigare israeliska regeringar. Det bådar inte gått inför framtiden.

I Gaza försöker människor återgå till vardagen. De som inte fått sina hus fullständigt demolerade röjer dem från glassplitter, krossade möbler och betong, puts och krigsdamm. Bomber som aldrig detonerade grävs fram och förs bort för destruktion. Reparationsarbete utförs på sina håll av dem som haft turen att komma över byggnadsmaterial och har råd. Det vädras frihet, ett slut på blockaden, ett politiske enat Palestina. Brandgula fanor, den år 2010 nominerade till Nobelpriset Mustafa Barghoutis färg, har börjat synas i kontrast till motståndsrörelsernas gröna, svarta, röda och Fatahs gula. Hans parti PNI, Palestinian National Initiativ, som egentligen är en demokratisk koalition öppen för sekulära vänsterrörelser och individer, kvinnoorganisationer och organisationer inom civilsamhället, som verkar utifrån ickevålds principen och för social rättvisa, som ser både tvåstatslösningen baserat på -67 års gränser och en enstatslösning där alla har samma rättigheter som framkomliga vägar för fred, rättvisa och ett slut på ockupationen, är ett hoppfullt inslag i ett annars många gånger polariserat debattklimat med militära övertoner på ömse sidor om gränsen.

Det står mycket på spel i Kairo om tre veckor. Om Netanyahu står fast vid sitt uttalande och den Israelisk delegationen kommer att obstruera när det gäller en markant lättnad och på sikt en avveckling av blockaden, och om Israel kommer att fortsätta verka mot ett politiskt samgående mellan Gaza och Västbanken inklusive Östra Jerusalem, kommer drömmar och förhoppningar krossas likt tusentals bostadshus, sjukhus och civil infrastruktur redan har gjorts här i Gaza. Det är högst troligt att krigsmullret då återigen kommer att eka. Militära insatser har redan satts in mot fiskare och bönder. Motståndsrörelserna kommer sannolikt att vinna i popularitet på bekostnad av mer nyanserade krafter, den extrema nationalistiska högern i Israel kommer att vädra blod och slicka sig om läpparna, omvärlden … ja, hur kommer omvärlden att reagera? Kommer Europa till slut ha fått nog av ett Israel som ständigt sätter sig över internationella lagar, som slentrianmässigt bryter mot FN-konventioner? Kommer det annars så brottsligt lojala USA att fortsätta stå vid sin klients sida? Kommer BDS rörelserna till slut få ett överväldigande genomslag bland världens befolkningar? Kommer Israel att fortsätta isolera sig självt, gömma sig i sin egen murs skugga?

   Det är mycket som står på spel i Kairo om tre veckor. Det kan komma att skrivas ett nytt kapitel i historieböckerna. Men av det vi har sett under det rådande eldupphöret, och av Netanyahus uttalanden, bådar det inte gått.

Charlie

Strax innan skymning seglade vi ut ur Gaza Citys hamn med den tretton man starka besättningen, inklusive två pojkar, och vi hade nu en teoretisk möjlighet att nå sex sjömil för att bedriva fiske där. Men att den av ockupationsmakten tillåtna gränsen skulle ha blivit flyttad från tre till sex sjömil är mest en lek med ord. Redan efter krigsslutet två år tidigare hade gränsen flyttats ut till sex sjömil, något som minskades till tre endast två dagar innan Israel inledde sin operation ´Defensive edge´ och då inget fiske tilläts över huvud taget. Ändå ligger det ett korn av sanning i påståendet då de israeliska patrullbåtarna ofta tidigare aktivt förhindrade fiske länge bort från kusten än tre sjömil, överenskommelsen till trots. För dem som ägnar sig åt långrev, krokfiske, har det märkts en klar förbättring, och det är troligt att även trålfiskarna kommer att kunna påvisa en förbättrad tillgång till bottenfisk, så frågan var för oss hur det kommer att gestalta sig för snörpvadsfiskarna som framför allt ägnar sig åt anjovisfiske.

Vi närmast kryssar ut från kusten, följer noga vad ekolodet visar. Men den visar inget annat än bottenstrukturen, för övrigt är skärmen svart, inga tecken på fisk. Och besättningen spanar då och då efter det röda ljuset från israeliska patrullbåtar, vis av erfarenheten att de attackerar närhelst och varhelst de vill, obundna till gränser och utfästa löften. Rade Bakr, skepparen, har blivit arresterad fyra gånger tidigare och fått båten beslagtagen. Visserligen har han efter en tid fått tillbaka den, men han vill inte bli arresterad en femte gång, inte bara för sin egen skull; det är runt åttio personer som beroende av båtens inkomster.

Till sist kommer några små, bleka fläckar på ekolodets skärm. Inget stim, bara tecken på liv. Vi befinner oss mellan fyra och fyra och en halv sjömil från kusten, och skepparen beslutar att vi skall ankra. Än är det för tidigt att våga sig längre ut, fiskevattnet får återtas bit för bit. Ingen i besättningen protesterar, ingen känner sig manad att vara den första att med den här typen av båt kräva sina rättigheter. Så vilar ankaret på botten knappt tjugo meter under oss, maskinen stängs av och den stora generatorn på däck startas, strålkastarna runt båten tänds för att locka till sig fisken, förvandlar havet runt oss till skimrande blått. Några i besättningen passar på att fiska med krok under de timmar vi ligger där, fångar små rödryggade fiskar, en av de två unga pojkarna kommer med nygjort kaffe, ständigt leende och ständigt beredd att utföra vad helst de övriga önskar. Medhavd mat dukas fram, och vi sätter oss i en stor cirkel, var och en sträcker sig fram mot skålarna i dess mitt. Och emellanåt tittas det ut över relingen, spanas genom det starka ljuset ut mot det kompakta mörkret. Det är svårt, näst intill omöjligt, att få syn på någonting under sådana förhållanden. Det handlar mer om en ryggmärgsreflex. Jag behöver inte fråga vad de spanar efter.

Det är dags att kasta ut snörpvaden. Ekolodet visar fler fläckar nu, men de är samtliga ljusa, allt annat än kompakta stim. Inga order behöver delas ut, alla vet vad de skall göra. Skepparen tar plats i en av följebåtarna, en liten hasaka, och tänder dess strålkastare för att hålla kvar fisken medan den nu nedsläckta båten lägger snörpvaden i en stor cirkel runt hasakan. Så tar det tunga arbetet vid att hala in nätet, de flesta står barfota på däcket, endast några få har kläder i galon. Så ligger plötsligt fångsten på däcket, plastlådor plockas fram och det sorteras efter sorter och storlekar; övervägande små bläckfiskar men också småkrabbor, några udda sorter, och ytterst lite anjovis, det som är tänkt som den huvudsakliga fångsten. Och fångsten är inte stor, kanske 60 kilo sammanlagt. Det ankras igen och strålkastarna tänds på nytt. Några i besättningen släpper ner sina krokar igen, andra lagar nätet där det gått sönder, den ständigt leende pojken kommer med nytt kaffe. Timmarna förflyter, de flesta försöker få lite sömn. Så är det dags igen, men den här gången blir det mer dramatiskt. En i besättningen har fått syn på det röda ljuset och pekar ut det för oss. Patrullbåten kan mycket väl befinna sig utanför de sex sjömilen, men dess närvaro är tillräcklig för att sprida oro ombord; det skulle endast ta patrullbåten några minuter att ta sig dit vi befinner oss. Jag upplever att besättningen försöker hala ombord redskapen än fortare än tidigare, och jag ser att de alla har full koll på var det röda ljuset befinner sig. Så tänder israelerna sökljuset, låter det svepa några sekunder. Vi kan inte ta oss någonstans innan redskapen är på däck, minuterna går, alla försöker bedöma om det röda ljuset närmar sig eller ej, men till slut är allt uppe. Fångsten blev än magrare den här gången, intäkterna kommer inte att täcka utgifterna. Det hade behövts fyr- eller femdubblats för att få det att gå ihop. Och för att få rikligt med fisk behöver de ta sig ut till 9-10 sjömil, fortfarande palestinskt fiskevatten men som de är utestängda ifrån. Och den här gången räckte det med att soldaterna ombord på patrullbåten tände sökljuset för att fiskarna skulle lämna sina egna vatten, mer behövde de inte göra.

Charlie

Höghus har nu utsetts som legitima mål för F-16 planens attacker. Senast igår kväll förstördes ett 16 våningar högt bostadshus med namnet Little Italy, hem för 100 familjer. Ingen dödades, dock skadades ett 20-tal, och på de få minuter mellan varningen med en inspelad röst på telefon och attacken med minst sex raketer hann människor rädda sig ut men knappast få med sig några tillhörigheter. Viktiga dokument, möbler, värdeföremål, kläder, minnen – allt krossat och förstört. Likaså var gatorna fyllda av glaskross orsakat av tryckvågorna flera kvarter ifrån byggnaden.

Little Italy var inte det första höghuset i Gaza City som demolerades av den Israeliska militären, och sedan tidigare har FN-skolor, sjukhus och universitet utsetts som militära mål. I Maan news citeras den israeliska premiärministern i en artikel den 24/8, ”I call on residents of Gaza to immediately leave any structure from witch Hamas carries out terror activity against us. All such sites are a target for us.” Det var efter att ett 12-vånings hus bombats sönder till grus. Men det går att tolka de orden lite om man vill, och det är kanske också meningen. Dessutom är det oerhört svårt att motbevisa anklagelser efter att ett hus pulveriserats, och falska anklagelser har utslungats förut. Det enda man kan vara säker på är att det är en fara för livet att bo i samma hus som någon från Hamas, och med tanke på att Hamas har varit det styrande organet så är samtliga offentliganställda avlönade av just Hamas.

Vad Netanyahu har gjort är att ha utsett civilbefolkningen i Gaza så väl som civil infrastruktur till legitima mål för den Israeliska militären. Det går inte längre att som civil att ställa sig utanför kriget, att förhålla sig neutral. I Little Italy innebar det att hålla reda på vilka de övriga 99 familjerna var, var de arbetar och deras politiska tillhörigheter. Och välja sida, tvingas aktivt ta ställning. Att det är ett krig mot civilbefolkningen är mer tydligt än någonsin. Det här skapar också en rädsla, inom civilbefolkningen, inför varandra. En civilbefolkning som enligt den 4:e Genevekonventionen skall vara skyddad under krig.

Det är nu ytterligare 100 familjer som måste söka sig ett tillfälligt boende någonstans. Någonstans där de tror sig veta att inga som är avlönade av de folkvalda bor, och där de kan bevisa sin oskuld inför dem som tar emot dem. De får gärna ta hand om deras sopor, undervisa deras barn eller utföra kirurgiska ingrepp på deras föräldrar, men att bo i samma byggnad kan innebära livsfara. Det går inte att ställa sig utanför kriget, det går inte längre att förhålla sig neutral. Det går inte att som civil vara just civil. Inte för Israel.

Charlie

Förödelsen är total. Möbler ligger omkullvälta, kläder har rivits ur garderober och ligger kringströdda. Jag kan inte annat än gå över dem fast jag försöker undvika det, trampa på dem så som jag går över krossat glas, matrester och patronhylsor i olika dimensioner. På väggarna är det klottrat med såväl tuschpennor som sprayburkar på hebreiska, där har ritats upp stora kartor på husen i omgivningarna. Men jag är inne i det hus som tycks vara det som Salem Shamaly sköts ifrån i Shuyaya, pojken som dog några meter framför mina fötter när han skulle undsätta sina släktingar under det som skulle vara ett eldupphör.

Det är inte första gången jag är inne i huset. Det är ett av fyra hus jag har vandrat runt i som har används av de israeliska styrkorna, och förstörelsen i dem är likartad. Jag visar runt ett TV-team, pekar på de sprayade X-en utanför fönstren, en signal till de egna styrkorna att inte attackera. Visar på sandsäckarna i fönstren, hur de använts sig av kuddvar och fyllt dem med sand, att det är därför som golven är uppbrutna för att komma åt sanden därunder. På de tomma förpackningarna med underkläder och de använda som är slängda på golven, på tomma konservburkar med etiketter på hebreiska och inplastade smörgåsar, på två kvarglömda arméskjortor och en basker, på de sönderslagna TV-skärmarna och hammaren bredvid, på det tomma smyckeskrinet. Det är sed att man ger guldsmycken vid bröllop i Palestina. I ett av de andra fyra huset visade ägaren hans frus tomma smyckeskrin tillsammans med värderingsintyget när jag var där ett par dagar tidigare, och när jag nämnde detta för min kontakt inom FN bekräftade hon att de fått in rapporter om detta längs hela gränsen mot Israel där soldater barackerat sig. Vi talar om världens mest moraliska armé.

TV-teamet ryggar tillbaka när de ser och känner stanken från toaletterna. Jag kan bara bekräfta att det ser likadant ut i samtliga hus jag varit inne i; att spola dem tycks inte ingå i den militära utbildningen. Jag visar dem pärmen till en koran där alla sidor rivits ut, visar dem ett familjealbum där alla fotografier saknas. Att förstöra minnena av Palestiniernas historia har länge varit en del av den israeliska krigsföringen, det är historien som bygger den nationella identiteten. Från taket pekar jag ut de andra husen, visar hur strategiskt de tillsammans kan överblicka en stor del av området, på den tomma, öde ytan framför dem som nyligen varit en blomstrande fruktträdgård. Så vänder jag mig om, pekar på landområdet närmare gränsen men mindre än hundra meter från oss, hur spår av larvfötter tydligt kan ses, hur stridsvagnar måste ha stått snyggt uppradade sida vid sida för att därifrån skjuta rakt in bland bebyggelsen. Och jag pekar ut en ladugårdsbyggnad bortanför där stridsvagnarna stått, berättar att där ligger döda kor och kameler. Kamelerna lär inte ha törstat ihjäl.

Det är sista dagen av det förlängda eldupphöret och inget tyder på en ytterligare förlängning eller att parterna skall kunna enas i Kairo. När vi lämnar området är vi inte ensamma; de människor som sökt sig tillbaka till resterna av sina hus börjar lämna dem igen, bärande endast på sina minsta barn och det mest nödvändiga. De kommer ut från husen som i små rännilar, söker sig till vägarna där de växer i antal, tillbaka till vänner och bekanta, till FN-skolor. Denna gång behöver de dock inte fly hals över huvud, men denna gång har flera av dem heller inga värdeföremål att oroa sig för.

Charlie

De militära övergreppen mot den palestinska befolkningen har nu pågått i över en månad, och även om kriget skulle upphöra i skrivande stund kommer de uttröttande konsekvenserna av det fortsätta ännu en tid. Oron för sitt eget liv, att ens familjemedlemmar och vänner skall lemlästas, att huset där man befinner sig skall attackeras och falla över en går lätt att förstå även när man ser nyheterna hundratals mil från våldets epicentrum. Men konsekvenserna är så många fler. Där är känslan av att himlen trycks ner mot en av det ilskna surrandet från alla drönare ovanför. Hur förmedlar man den? Där är den närmast obefintliga tillgången till elektricitet efter att Gazas enda kraftverk bombats. Men elektricitet är så mycket mer än strömbrytaren på väggen. Det betyder att kläder måste tvättas för hand, skrubbas, vridas ur. Ingen sortering av vittvätt eller inställning av gradantal, allt ner i samma hink. Önskas varmare vatten får det värmas på gasspisen. Där finns ännu mat att köpa i affärer och på torgmarknader, men allt förfars i kylskåp och frysar utan ström och i trettigradig värme. Det var länge sedan jag gick till slaktaren nu. Och priserna börjar så sakteligen stiga. Till det kommer att bankerna håller stängt, fabriker, verkstäder och andra arbetsplatser har bombats och därmed satt de anställda utan inkomst, och alla dem som fått fly sina hus pulveriserade utan möjlighet att ta med sig någonting, dem som redan innan bokstavligen stod på bar backe, får det än svårare.

Före kriget kom det vatten, om än salt och otjänligt som dricksvatten, när jag vred på kranen. Det är inte längre en självklarhet. Efter att har rusat på toaletten och efteråt insett att det inte gick att spola har jag ställt en reservhink med vatten vid sidan av. Men jag är lyckligt lottad. För hundratusentals människor är vattenförsörjningen avskuren. De innebär problem även med tvätthinken, och svårigheter att kunna sköta sin och sina barns hygien. Hur stort beroendet är av vatten förstår man först när man inget har, och utanför de kvartersbutiker där rostfria vattentankar står bildas det emellanåt köer för att köpa filtrerat grundvatten. Om där finns något i tankarna. Och även det dyrare flaskvattnet sinar ibland i butikerna, men där lär knappast vara någon som använder det till att duscha i, än mindre spola toaletten med. Vilket leder oss till avloppssystemet som inte heller det fungerar på många håll efter att ledningar och pumpstationer har förstörts. På en del håll rinner små bäckar av orenat kloakvatten genom bebyggelse, över vägar, och ner mot havet. Och i trettigradig värme, där maten inte kan hållas kyld och med bristande tillgång till vatten är det bara att vänta på magsjukdomarna. Det är säkerligen fler än jag som har fått rusa till toaletten.

Familjer har gjort vad de kunnat för att husera anhöriga hos sig, satt gästfriheten och solidariteten på prov under mer än en månads tid, delat med sig av sina kläder, sin mat, sitt vatten, uppoffrat sitt privatliv. Men vad händer när dessa långtidsgäster inte kan återvända? Är de fortsatt välkomna att inskränka på sina värdars livsrum när krigets våldsamheter ebbar ut? Och de som slagit upp tältliknande hem i parken bakom Shifa-sjukhuset och annorstädes, som inte har tillgång till mat, vatten, avlopp, el? Vart skall de ta vägen? Hur skall deras barn kunna studera under dessa förhållanden?
Det röjs bland ruinerna i Shujaja och andra områden längs buffertzonen, livet måste fortsätta. En del har tur, deras hus går att reparera. Om det går att få tag på byggnadsmaterial, och om de kan betala. Men allt för många andra har inte samma tur. Det som en gång var deras hus är nu kollapsade betonghögar eller djupa kratrar. Presenningar har spänts upp bland dem, bildar öppna tält som skydd mot solen.  Här och var känns den tydliga stanken från något dött under alla lager av nedfallen betong. Det kan vara från något djur, det kan vara från något annat. Och bland all denna förstörelse går människor omkring och försöker hitta de av sina ägodelar som ännu är intakta, barn som leker, människor som gör sig lite te över öppen eld. Konsekvenserna av kriget är inte bara död och blod, lemlästning och smärta. De är så många fler. Och de tar inte slut när soldaterna går tillbaka till sina logement.

Charlie

Tillbaka till Beit Hanoun snart två veckor efter den israeliska offensiven som höll oss fångna på sjukhuset där. Det var andra dagen på det 72 timmar utlysta eldupphöret, och det var mer trafik på vägar och gator än vad det hade varit under de senaste fyra veckorna, och det var långt fler människor i rörelse. Jag och en engelska, Rina Andolini, tog oss till det numera igenbommade sjukhuset och blev genast igenkänd av några män utanför dess portar, män som senast jag såg dem var fullständigt utmattade och klädda i sina gröna sjukhuskläder. Jag frågade försiktigt om det fanns någon möjlighet att komma in för att beskåda förödelsen en gång till och en nyckel trollades genast fram, den grova kättingen avlägsnades och dörren öppnades för oss.

Allt var sig likt sedan morgonen då vi till sist kunde ta oss därifrån, ingenting tycktes ha avlägsnat. Glaset låg fortfarande utspritt över britsar och golv, murdammet likaså. Men den korridor där vi tillbringade den långa natten kändes nu ödslig. Ansiktena på alla de kvinnor med slutna ögon fanns inte längre där, barnen på madrassen framför mina fötter var borta. Bara smutsen återstod. På ovanvåningen hade dock någon tagit tillvara på madrassen som var på britsen under den leende elefanten på väggen, en katt gick jamande omkring bland nedfallen puts och glassplitter. Men det gapande hålet i väggen var kvar, och stående i dess öppning mätte jag med blicken avståndet till var stridsvagnen måste ha avlossat granaten. 30 meter. Inte mycket mer.

Strax intill sjukhuset, med bara en lekplats emellan, är en kyrkogård. Det var tydligt att den varit under kraftig beskjutning. Rester av projektiler låg utspridda, krigsdamm täckte de få gravstenar som ännu var i ett stycke. I dess bortre ända höll några män på att gräva. Jag tog en spade och hjälpte dem att avtäcka stenarna en halvmeter under marken, hjälpte att lyfta upp dem. Ytterligare en kropp skall läggas där. Nära två tusen kroppar har och skall läggas i jord.

Vi deltog inte i begravningsakten, gick istället in i en intilliggande moské. Den stora takkronan låg mitt på golvet bland smuts, damm och glassplitter. Vi gick rakt igenom moskén, där behövdes ingen dörr, och mötte ett par bärande på sin lilla dotter över ruiner av vad som en gång varit bostadshus. De bjöd med oss in i ett hus som på insidan såg förvånansvärt intakt ut men där varken el, vatten eller sanitet längre fungerade, bjöds på te av människor som knappt har någonting; de drack själva ingenting och de sa nästan ingenting. Vad fanns där att säga som inte kan ses.

Några unga män sökte igenom ruinerna till vad som en gång varit deras boning. Jag klättrade upp, plockade upp några glas som mirakulöst klarat sig. Men det var inte mycket mer som kunde räddas. En annan familj stannade inte långt därifrån med ett lastbilsflak med tillhörigheter. De klappade mig snart på axeln när jag bar åt dem, in i en lägenhet som hade behövts röjas på all den smuts och bråte som låg kringspridd. Men där fanns ingen tid till det, de kunde inte stanna längre där de var. Jag blev bjuden på vatten, och de bad mig att berätta vad jag ser när jag kommer hem. Men det finns inga ord som kan beskriva all den förödelsen dessa människor tvingas återvända till, det måste upplevas. Och det finns inga ord som kan beskriva den utsatthet och utanförskap från världssamhället dessa människor lever i. Men måtte det inte behöva upplevas av fler innan vi förstår att frånta människor deras mänskliga rättigheter inte kan bidra till tryggad säkerhet för andra. Och att förneka andra människor deras värdighet inte är värdigt fria och upplysta människor.

Charlie

Bild: Rina Andolini

Vi for i ilfart mot sjukhuset i Beit Hanoun, vårt uppdrag var att hjälpa till i evakueringen av sjukhuset med samma namn. En ambulans hade tidigare förstörts av de israeliska styrkorna, den trettonde i ordningen, och det gällde för oss att göra en snabb insats. Men vi blev fast där, jag och Fred, det skulle inte komma några fler ambulanser, det var allt för riskfyllt med både israeliska stridsvagnar och soldater i området.
Där var bara tre patienter kvar, övriga hade hunnits evakueras. Men där var en uttröttad och stor personalstyrka kvar, där var anhöriga till de tre patienterna, där var civila som tagit sin tillflykt till sjukhuset då det borde vara en säker plats, där var barn. Allt som allt nästan hundra människor. Men sjukhus är ingen säker tillflykt i Gaza; sex av de tretton sjukhus som finns här har blivit allvarligt skadade efter beskjutningar, en helt demolerad. Att det är ett brott mot 4:e Genevekonventionen artikel 18 betyder föga för ockupationsmakten, inte heller omvärldens ledare tycks bekymra sig nämnvärt. Övervåningen i det två våningar höga sjukhuset utrymdes, patienterna bars ned. Taket på byggnaden hade redan träffats ett flertal gånger, människorna var oroliga.

Samtidigt hade våra vänner i gruppen av ´internationals´ påbörjat arbetet med att uppmärksamma vad som hände i Beit Hanoun. En snabbt uppförd presskonferens utanför huvudsjukhuset, Shifa, där media ständigt är närvarande. En läkare som påkallade vår uppmärksamhet, sa att våra vänner var på TV. Vi gick in i rummet där flera andra läkare redan tittade på skärmen, Fred gick närmare för att höra bättre. Så skedde det, en stridsvagn sköt sönder väggen rakt över oss på våningen ovanför. Glassplitter yrde genom rummet, allt som legat på hyllor i likaså, ljuset släcktes. Fred skadades av splittret, började blöda från pannan men lyckligtvis var det ingen allvarlig skada.
Jag fick tag på Joe via telefon, han klev genast tillbaka till podiet och kunde ge en direktrapportering av vad som skedde, krävde av Röda Korset och andra aktörer att förhandla fram en vapenvila för att kunna evakuera oss, att uppmärksamma omvärlden om Israels brott i realtid. Men hans och alla andras arbete stoppade inte där. Ambassaderna kontaktades, UD i ett flertal länder, press runt om i världen och politiker. Och press började ringa oss som var fast i sjukhuset, fick direktrapporter med kanonmullret i bakgrunden, då och då med öronbedövande knallar efter direktträffar, med ljudet av skrämda, skrikande, bedjande människor.

Vi tog vår tillflykt i en korridor centralt i bottenvåningen. Då och då krossades fler fönster, mellan eldgivningen från stridsvagnarna hördes knattret från automatgevär, en rök som inte var brandrök började sippra in. Och förtvivlade människor bad, begärde, att vi skulle ta dem därifrån, att vi skulle ordna fram ambulanser. Om jag ändå hade kunnat trolla. Det enda vi kunde göra var att underrätta dem om det vi får reda på. Att det hade utlovats en vapenvila från sju på morgonen och tolv timmar framåt, en uppgift jag senare måste redigera till åtta. Flera blev lättade, andra mötte uppgiften med skepsis. Och beskjutningen fortsatte, hela byggnaden skälvde, plötsliga tvärdrag som om en granat flög mellan oss. Och jag kunde inte längre ta emot samtal, kunde inte förmedla mig till omvärlden, då mitt batteri till telefonen tog slut. Fred hittade en laddare till sin modell, vi fick dela på den.
Jag såg mig ofta omkring, lade en hand på axeln på dem som såg mest oroliga ut, vars pannor pärlades av svett, mötte deras blickar. Jag försökte muntra upp barnen, fick dem att skratta, fick dem att tigga om fler tricks, märkte hur kvinnorna började slappa av när deras barn roades. En äldre kvinna blev snabbt min favorit, en stark kvinna, en trygg kvinna. Jag log med henne, gav henne min smörgås jag fått av sjukhusledningen. Hon var den enda som accepterade att ta emot min erbjudna smörgås. Jag gjorde vad jag kunde för att utstråla trygghet. Men jag trodde inte att jag skulle få uppleva soluppgången.

Frampå småtimmarna reagerade de flesta av oss knappt på beskjutningarna, barnen inte alls. Sex av dem delade madrass, sov som om de vore medvetslösa. Vi andra slumrade, väntade. Väntade på eldupphör, om det skulle bli av, väntade på den verkliga direktträffen, på ett flyganfall, på att tak och väggar skulle falla över oss. Tiden gick, den började närma sig sju, dagsljus sipprade in genom de högt placerad fönstren. Människorna började se åt mitt håll, undrade om jag skulle hålla mitt löfte om eld upphör. Mitt löfte. Snart åtta, bombardemanget visade inget tecken på att avta. Var är ambulanserna som skall ta oss härifrån, frågade flera. Det måste vara tyst ett tag innan de skall våga sig hit, försökte jag förklara. Fem över åtta. Tio över. En detonation till. Hoppet sjönk. Så var det tyst. Hoppet steg igen. Någon av läkarna slog upp dörrarna, vi vågade oss ut. Omgivningen var sig inte lik från dagen innan. Så mycket förstörelse. Men där hade inte varit några flyganfall, det var inte så illa som det hade varit i Shuyaya. Som om där skulle vara olika grader av helvete. Men vi var vid liv, möjligtivs till följs av allt det arbete som mina vänner och deras kontakter lagt ner, deras skrik och fördömanden, deras påtryckningar på politiker världen över, på Röda Korset, på media. Men ingen jublade.

Ett pressteam kom före ambulanserna. Vägarna var förstörda, de fick röja för hand för att kunna ta sig fram. Sjukhuset tömdes, jag gick igenom det en extra gång för att försäkra mig om att det verkligen inte fanns någon kvar, beskådade skadorna, de stora hålen i väggarna, de små hålen, hur en brits var fylld av glassplitter och takputs under en målad elefant på väggen. Det var rummet som var tillägnad opererade barn. Så tog vi oss därifrån, jag och Fred, de sista som lämnade. Överallt syntes människor som förtvivlat sökta bland rasmassorna till det som en gång varit deras hem efter anhöriga, efter ägodelar som kunde räddas, människor som förlorat allt. Jag borde hjälpt till, men jag var trött, mentalt trött, men det var också de och mitt dåliga samvete växte sig allt starkare. Jag borde ha stannat och hjälpt dem leta.
Vapenvilan förlängdes till midnatt. Sedan kom Israel med ett erbjudande om ytterligare 24 timmars vapenvila. Oerhört smart av dem. Allt det tryck som byggt upp av omvärlden skyfflade de över på Hamas. Skall de acceptera freden eller fortsätta med våldet? Men det skulle med stor sannolikhet innebära en återgång till hur situationen var efter kriget 2012, ett fredsavtal som Israel med all tydlighet inte visade sig ha någon vilja att respektera. Fiskarna fortsatte att attackeras, bönder besköts, blockaden fortsatte. Och det är precis det kriget handlar om, inte att skapa trygghet för Israels civila befolkning. Det handlar om att kunna fortsätta med blockaden av Gaza, det handlar om att fortsätta den pågående kolonisationen av territorium som inte tillhör Israel. Det handlar om det Israel anser vara ett hot mot den politiken, att förhindra att politiskt enande mellan Gaza och Västbanken. Och om inte ett enande tillåts, och kolonisationen och blockaden upphör, kommer stridigheterna på nytt att blossa upp en dag, med fler demolerade sjukhus med människor inuti, fler barn som mister sina föräldrar och föräldrar som mister sina barn, människor som mister sin framtidstro och tilltro till konventioner och rättvisa, till en värld fattig på värdighet.

Charlie

Klockan 9 lokal tid attackerades ett bostadshus i centrala Gaza City av en missil. Huset tycks ha varit evakuerat, men tryckvågen av explosionen och ivägslungat byggnadsmaterial förstörde ett tvåvåningshus tvärs över gatan. Ett tunt, svart sot föll över oss som befann oss hundra meter därifrån. Enligt Ismael, boende i huset, var där för tillfället sex familjer i flera generationer, kanske så många som 60 personer. Flera av dem har några dagar tidigare flytt från Shiyaya efter de urskiljningslösa bombningarna där. Scenen jag möttes av var människor som flydde ut ur huset, de flesta utan ens skor på fötterna skyndande över sten och glassplitter, en kvinna bärande två barn och med ett tredje tätt intill sig. En annan kvinna kom skyndande genom dörren med ett livlöst barn i famnen, två män hjälpte en äldre man lätt blödande från mun och näsa. Men enligt Ismael hade barnet svimmat, och den äldre mannen ramlat efter att delar av innertaket fallit över honom.
Jag frågade Ismael vad han skall göra nu. Han rycker på axlarna och säger att det kommer att ordna sig. Men han tittade bort medan han sa det.
Charlie

22/7 och kriget har varit igång i över två veckor. Väcktes tidigt i morse av att detonationerna var så nära huset att det skakade, och strax efter kom ett telefonsamtal om att det var ett bostadshus i närheten, där en kvinna från Nya Zealand bor, som hade blivit utsatt. Jag fick tag på henne, hon var oskadd men en aning stressad, tvekade om hon skulle försöka hitta ett annat boende eller stanna kvar. Jag förstod hennes villrådighet. Hitta ett annat boende nu, när kanske 150 000 människor har tvingats lämna sina hem, en siffra som hela tiden stiger, är inte det lättaste. Inte heller är det mycket säkrare någon annanstans; när sjukhus efter sjukhus bombas inser man att här inte finns några säkra platser.

Jag begav mig uppför gatan, gick, då det endast var några hundra meter från där jag bor. Ett uppbåd av journalister i hjälmar och skottsäkra västar hade samlats i väntan på nästa attack på samma hus. Det brann redan på översta våningen efter de tidigare attackerna men det hade inte blivit fullständigt raserat. Ingen av de kraftigare missilerna från F-16 planen, mer troligt från drönare. Brandkåren stod på plats men i fruktan för fler attacker vågade sig ingen in i byggnaden. Så kom de, två missiler farande genom luften, detonationer och ett stigande rökmoln. Journalister som rusade fram för att få bättre bilder. Människor som evakuerades från intilliggande byggnader, ytterst få med några tillhörigheter, de flesta utan någonting annat än små barn i famnen. Flera av människorna hade inte ens skor på fötterna. Och där rådde samma villrådighet som hos min vän från Nya Zealand; vart skall de ta vägen?
Jag hade ett möte att passa och tog mig till Awda-sjukhuset i norra Jabalya, ett flyktingläger norr om Gaza City. På vägen passerade jag flera utblåsta hus med glassplitter och byggnadsmaterial utspritt på gatorna, och framför oss bolmade tjock, svart rök upp från vad jag fick reda på var en fabrik som tillverkar plastskor. Runt omkring hördes ständiga detonationer från artilleri. Och surret från alla drönare förstås.
Dr. Yousef Sweety, sjukhusdirektören, tog emot mig. Sedan sjukhuset i Beit Hanoun hade blivit attackerat är Awda det nordligaste civila sjukhuset, och i och med det är dess upptagningsområde än större. Men de är i första hand inte ett akutsjukhus även om de tar emot en del akutfall, utan specialiserat på förlossningar, öron-näsa-hals, för barn och äldre. I dagar som dessa för den mesta sortens patienter.

Till skillnaden från flera andra sjukhus som har blivit utsatta för den israeliska militärens beskjutningar och varningar om beskjutningar har Awda undsluppit. En diskussion har förts med det största sjukhuset i Gaza, Shifa, om möjligheten att föra över patienter till Awda, något som kan bli angeläget efter de hot som framförts till Shifa av den israeliska armén. Men Dr. Yousef har varit tvungen att säga nej. Inte bara för den belastning de har, vilket de delar med samtliga sjukhus, utan kanske främst för dess geografiska läge; när de israeliska marktrupperna senast gick in var de endast en knapp kilometer från sjukhuset. Inte heller det här sjukhuset är en säker plats.

Även här är läkemedel och medicinsk utrustning på upphällning även om de är något bättre rustade än på andra håll. För de flesta artiklar har de ett lager för ytterligare än månad; fortsätter striderna för en kortare tidsrymd. För syrgas är läget dock värre; just då hade de endast syrgas kvar för ett och ett halvt dygn. När jag blev visad in i kontoret satt Dr. Yousefs kollega i telefon med Röda Korset för att genom dem försöka föra in mer. Gastuber i ett annat fordon kan lätt misstas för något annat.
Jämfört med kriget 2012 som varade i åtta dagar är situationen värre nu, främst som ett resultat av blockaden. Utgångsläget var värre den här gången men små förråd av läkemedel och utrustning, dessutom är dieseln till generatorerna mycket dyrare till följd av de raserade tunnlarna mot Egypten. En mycket stor del av budgeten går åt till att täcka den kostnaden. Men också typen av skador hos patienterna är annorlunda jämfört med då, förutom det faktum att andelen civila är långt fler den här gången. Enligt Dr. Yousef utvecklar de israeliska missilerna en mycket stark hetta, får kropparna att i princip brinna upp, och jag berättade om de förkolnade kropparna jag sett efter en drönarattack mot en taxibil. Han nickade instämmande, tror att Israel vill passa på att testa nya vapen mot den palestinska befolkningen. Han säger sig också ha märkt av att långt fler döda har blivit mer eller mindre fragmenterade under detta krig..
Vi tog oss ner till en av sjukhussalarna, besökte patienter. Där var en femtonårig flicka vid namn Noor Al Mabhooh som kom in under natten med splitterskador i fötterna och en axel efter ett flyganfall mot hennes familjs hus. Fyra andra familjemedlemmar skadades också i attacken och togs till andra sjukhus, en attack som enligt henne och hennes mor stående vid sjukhussängen inte försiggicks av någon varning.
Jag tackade för mig, letade upp en taxi som kunde ta mig tillbaka, och under färden passade jag på att titta på förstörda hus vi passerade fast på andra sidan vägen än under ditfärden. Husen på den ena sidan hade jag redan sett.

Ena stunden lek på stranden, med stoj och glam, med fokus för en stund på annat än kriget runt dem som varit tyst under några timmar, långt ifrån nätternas mörker med dånet från flygattacker och drönarnas surrande. Andra stunden blod, smärta och död. Kriget är tillbaka. Tre pojkar, blödande från huvud, bröst, mage och armar, kunde ta sig till ett närbeläget hotell, bakom dem lämnade de sina fyra döda kamrater, alla kusiner. Ahed Atef Bakr, 10, Zakariya Ahed Bakr, 10, Mohammed Ramiz Bakr, 11, Ismail Mahmoud Bakr, 9. Fyra barn som aldrig kommer att få uppleva freden igen. Fyra barn som aldrig kommer att få uppleva den där pirrande känslan när de första gången får kyssa flickan de i hemlighet har älskat så länge.
Under dessa nio dagar som kriget varat har nu 45 barn fått sätta livet till. Det är fem barn per dag. Och kriget fortsätter liksom antal barn som dör av det kommer att göra. Så varför är barn utomhus när döden lurar bakom varje kikarsikte, hur kan deras föräldrar tillåta dem leka, sparka boll, ens vistas utomhus medan drönare med sina dödliga laster cirkulerar ovan, utsätta dem för missilerna från stridsflygplanen, från kanonbåtarnas beskjutningar? Svaret är lika enkelt som skrämmande; det finns inga säkra platser i Gaza. Det finns inga skyddsrum för dess befolkning. Där finns ingen plats att fly till. Det är heller inte säkrare inomhus än utomhus; 710 hus har helt eller nästan helt demolerats i flygattacker, ytterligare 660 andra har allvarlig skadats. Det är siffror som stiger för varje timme som går.
Det är så lätt att allt bara blir till siffror, till känslolös statistik utan verkligt innehåll. Det är så lätt att glömma barnens leenden, dess smittande skratt. Och vad kommer att hända med de tre skadade barnen som överlevde, med barn runt om i Gaza som mister sina föräldrar, sina syskon och vänner? Kommer leendet i deras ögon någonsin att återvända eller kommer där att finnas en skugga? Vad kommer minnet av all död och förstörelse runt dem göra med dem, hur kommer de att formas av det? Kommer de av vakna av sin systers eller broders skratt, ett syskon som inte längre finns? Kommer någon av dem, eller flera av dem, att radikaliseras? Väcka en längtan till upprättelse, till hämnd?
När lugnet någon dag återvänder, och barnen till sina skolor, kommer där att stå tomma bänkar. Hur många återstår att se. Men där kommer bli lite mindre skratt, några färre som sparkar boll på resterna. Och någon som aldrig kommer att få kyssa den där flickan eller pojken han eller hon har älskat så länge i hemlighet.

Charlie
 

Efter en natt med tung beskjutning i området gryr dagen. Klockan passerar åtta, klockslaget då Al-Wafa sjukhuset senast måste vara utrymt av de order den israeliska militären gett sjukhusledningen. Men patienterna blev aldrig evakuerade, det finns ingenstans att evakuera dem till. Hela området med runt 100 000 invånare där sjukhuset ligger, Shajaia, har också blivit beordrat att lämna området, liksom andra områden runt om i Gaza. Men för så många människor att flytta till andra områden låter sig inte att göras, och utan skyddsrum kan de endast förlita sig till Gud och turen.


Under nattens beskjutning, när byggnaden vid flera gånger skakade av detonationer, restes misstankar att sjukhuset hade träffats. De misstankarna visade sig korrekta. Övre delen av en fasad har blivit penetrerat av maskingevärseld, och granater utan sprängladdningar har trängt in och ligger på golven som efterlämnade visitkort från världens mest moraliska armé. Lyckligtvis kom ingen till skada.
Nyheterna som successivt kommer in säger att det varit en våldsam natt med flygattacker. Antal dödsoffer har nu stigit till över 200, fler än från det senaste kriget för två år sedan. Från ett fönster ses de karaktäristiska molnen av rök, sand och damm stiga mot himlen likt jättelika svampar efter nedslag av missiler. Det kommer av allt att döma bli en fortsatt våldsam dag.

Endast någon eller ett par timmar efter att eldupphörsamtalen havererat demolerades Sohil Deeb Mahmoud al Hosris hus fullständigt. Huset ligger i det tätbefolkade flyktinglägret Shati-camp och träffades under ett flyganfall, men som genom att mirakel dödades eller skadades ingen. Där det tidigare huset stod återstår endast en stor hög med byggsten tillsammans med krossade möbler och andra tillhörigheter. Medan frivilliga hjälps åt med att röja den trånga gångvägen från sten och annat hjälper andra att rädda de få tillhörigheter som går att rädda. Det är en klen tröst för Sohil och hans familj när han har förlorat allt att han inte är ensam; 570 hus har demolerats enbart i Gaza sedan Operation Protective Edge inleddes, därtill kommer de som har demolerats på Västbanken.
En vapenvila som baseras på ett status que, utan att ha löst den grundläggande orsaken till konflikten, kan aldrig leda till en varaktig fred. Att dra sig tillbaka till de av världssamfundets erkända gränserna från -67, att lämna samtliga bosättningar på ockuperat territorium, vore smärtsamt för ockupationsmakten, men den enda framkomliga vägen för att kunna ge skydd åt sin medborgare. Under förutsättning att lösningen inte stavas en-statslösning. Kolonisationspolitiken leder inte till fred och säkerhet. Inte heller leder fortsatt våldsupptrappning någon annanstans än till mer osäkerhet, mer våld och fler demolerade hus. Och, förstås, till än mer radikalisering hos båda sidor.

Två nya patienter har just anlänt till Al Wafa-sjukhuset för rehabilitering, en tredje väntas inom kort. Abdul Qader Abu Khatter, Emad Jameel Albrdweel och Mohammed Qassem, samtliga opererade för huvudskador på Shifa-sjukhuset de ådragit sig efter tre separata flyganfall i fredags; Abdul har av hjärnskadorna blivit halvt förlamad. Men de kan efter operationerna inte stanna kvar på Shifa, sängarna är för få och måste hållas för akutfallen, rehabiliteringen får ske någon annanstans. Därför måste Al-Wafa hållas öppen trots beskjutningarna från den israeliska militären, därför måste personalen fortsätta arbeta i en byggnad som kan innebära deras död.

Utanför Al Wafa som jag i skrivande stund befinner mig på hörs artillerield från andra sidan gränsen mot Israel. Det har också slagit ner ett par missiler i närheten som fått sjukhuset att skaka. Patienter har flyttas ner från den översta våningen och bort från fönster och trängts ihop i korridorer i fruktan för ytterligare beskjutningar. Drönare cirkulerar ovan som överallt annars. Men någon annanstans för patienterna att ta vägen finns inte. Här finns de som inte klarar sig utan ständig vård, som ligger i koma, vars liv hänger på att respiratorn fungerar.

Basman Alashi, direktör för Al Wafa, är bekymrad. Han har just inviterat förrådet med läkemedel och medicinsk utrustning. Under normala omständigheter hålls det ett lager för en månad, nu finns det bara för ytterligare två veckor och det kommer inte längre in något nytt till Gaza. Kommer det att föras över fler patienter från andra sjukhus, vilket Basman finner troligt, kommer lagren snart att ta slut. Här finns nu 15 patienter, men de skulle kunna hysa drygt hundra. Till det kommer problemet med att inga löner har kunnat delas ut till de anställda på tre månader. Basman har förberett de påsar med mat, mestadels basvaror, som brukas delas ut till de anställda när Ramadan är över, men trots att halva månaden är över kommer han lämna över dem redan i morgon plus hundra shekel, två hundra kronor, till var och en.
Hundra shekel kommer inte att räcka långt. Läkemedelsförråden runt om i Gaza kommer heller inte att räcka länge. Därtill kommer svårigheterna att få diesel till generatorerna på sjukhusen. Krisen utanför har ännu inte nått sjukhusen, men den står på tröskeln, och det finns inget i nuläget som tyder på att den inte kommer att drabba dem som lider mest.

Kriget är inne på sin sjunde dag, dödssiffran stiger raskt, 17 000 människor har flytt Beit Lahia i norr efter hot om en landinvasion, fiskarna förhindras tillgång till sina fiskevatten, avloppssystem och ledningar för vatten för 70 000 människor har bombats. Det går inte längre att blunda för att det israeliska militära våldet riktar in sig mot civila mål.
På väg till mitt skift som mänsklig sköld på Al-Wafa sjukhuset i nordost stannar vi till vid ett av alla de bostadshus som har bombats natten till idag, och ser förödelsen med vånigsplan hängande lodrätt ner från intilliggande fasad, bilar som välts av tryckvågen, glaskrosset. Och dessa människor, civila palestinier, som försöker finna ägodelar som eventuellt går att rädda.
Sjukhusen, som redan innan led av kronisk brist på läkemedel och nödvändig medicinsk utrustning tvingas prioritera bort patienter som kan få adekvat vård. Jag har bevittnat när personal tvingas lägga två kroppar på samma bår för att det är fullt i kylrummen, sett styckade och sönderbrända människor efter drönarattacker.
Det är ett krig mot civila. Det är ett krig mot det politiska samgåendet mellan Gaza och Västbanken inklusive Östra Jerusalem. Det är ett krig mot varje strävan mot en palestinsk stat. Det är ett krig för evig ockupation och kolonisation. Det är ett krig mot, inte för, fred.

Pages