Det går kanske inte att hitta bättre exempel på orättvisa och grova människorättsbrott än i Palestina – och i synnerhet i Gaza, som är drabbat av Israels apartheid.

I normala fall söker människor en egen uppfattning av världen, för att kunna utvecklas utifrån den. Men vi palestinier har påtvingats ett sätt att leva som präglar oss mot vår vilja. Detta är inte myt utan verklighet – en vedervärdig verklighet som kallas ockupation, kolonisation eller för att vara exakt – en verklighet under apartheid.

Under mitt fem månader långa arbete som samordnare av humanitära projekt har jag lärt mig att Gaza inte får en blund i ögonen om natten, inte på grund av berusning och ett alltför kraftigt drickande som gör att befolkningen inte kan sova gott. Inte på grund av tråkiga, romantiska historier som folk över hela världen ofta berättar om Gaza utan att göra någonting. Gaza kan inte sova eftersom hon är sårad och känner smärtan hos de många sjuka barnen som bara drömmer om ett eget liv. Jag skriver det här för att berätta historien om en 8 år gammal drömmare – en liten flicka vid namn Shahd.

Shahd bor i den belägrade staden Gaza city. Det hela började med att hon blev mycket sjuk, och efter många läkarundersökningar kunde läkarna konstatera att hon lider av en sällsynt sjukdom som kallas ”homocystinuri”, en ärftlig ämnesomsättningssjukdom som drabbar bindväv och muskler så att kroppen inte kan göra sig av med giftigt avfall. Den enda medicin som skulle fungera för Shahd heter ”Betaine”, och hon skulle behöva ta medicinen hela livet för att förebygga komplikationerna av sjukdomen. Men hennes pappa berättar att hon bara har fått den ett par gånger när han bett om hjälp hos myndigheterna i Ramallah, och att de sedan avbrutit hjälpen eftersom medicinen är så dyr.

När han berättade om allt detta funderade jag på de problem som en del internationella organ eller instanser arbetar med! Om de tror att när de erbjuder människor en korg med mat räcker de dem en varm hand? Nej! Belägring handlar inte bara om att få hjälpsändningar, utan även, och först och främst, om att förlora liv. ”Shahds kropp bryts ner mer och mer för varje sekund. Min dotter har nu helt förlorat synen på ena ögat”, berättar Shahds pappa med ögonen fyllda av sorg. Pappan söker nu efter alla möjligheter att få tag på det nödvändiga läkemedlet och inte behöva se sin dotter plågas och långsamt tyna bort.

I Gaza har kanske barnen inte ett tillräckligt utvecklat språk än för att kunna förklara den smärta de känner, men det liv de lever säger allt.

Iman Sourani

Det belägrade Gaza i det ockuperadePalestina.