Det råder inget tvivel om att blockaden är ett brott mot folkrätten. Förenta Nationerna, Europeiska Unionen, Sveriges regering, i stort sett hela det internationella samfundet och en enig juridisk expertis, har gång på gång slagit fast att så är fallet.

Lika oomtvistat är att blockaden har förödande konsekvenser för den 1,5 miljoner stora befolkningen på den lilla strandremsan mellan Medelhavet och Negevöknen, stor som en fjärdedels Öland. Rapporterna från FN-organ, internationella biståndsorganisationer, palestinska och israeliska människorättsorganisationer – ja, till och med den israeliska arméns egen statistik – talar ett entydigt språk. Den 16 juni utlyste hälsovårdsmyndigheten i Gaza city undantagstillstånd till följd av den akuta bristen på livsuppehållande mediciner. Blockaden omöjliggör återbyggnaden av de sjukhus, bostäder och vattenreningsverk som förstördes vid de omfattande bombningarna mot Gaza vintern 2008/2009. Den har lett till att arbetslösheten i Gaza enligt FN idag uppgår till ofattbara 45 procent. Genom exportförbudet hindras Gazaborna från att försörja sig själva och tvingas in ett totalt bidragsberoende. Unga människor förnekas möjligheten till högre studier vid de palestinska universiteten i Jerusalem och på Västbanken. Familjemedlemmar boende i Gaza och på Västbanken förnekas rätten att träffa sina nära och kära.

Vad blockaden mest av allt står i vägen för är en bärkraftig och rättvis fred. Respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter är en förutsättning för att uppnå fred och försoning. Visar omvärlden att den trots högtidstalen i praktisk handling accepterar kollektiv bestraffning göds politisk extremism på båda sidor. Finns däremot hopp om framtiden framstår våld inte som en lösning. Blockaden berövar inte bara människor i Gaza deras mänskliga rättigheter, den utsätter också Israel för ett växande hot.

Nöden som råder i Gaza är inte resultatet av någon naturkatastrof, utan av politik. Blockaden är beslutad i politiska församlingar och kan enbart upprätthållas med hjälp av vapenmakt. Detta betyder att det krävs politiska beslut, i Israel men också i det internationella samfundet, för att häva blockaden. Men uppenbarligen räcker inte politikernas handlingskraft till för att de ska leva upp till sina egna stolta deklarationer om mänskliga rättigheter och folkrätt. De behöver hjälp på traven från oss medborgare.

Det är den hjälpen Ship to Gaza/Frihetsflottan erbjuder. Själva idén är enkel. Blockaden strider mot i stort sett allt som det internationella samfundet säger sig stå för. Att bryta blockaden, att vägra hörsamma detta pågående folkrättsbrott, är att skicka en tydlig signal till världens ledare: det är dags att i politisk handling leva upp till de ideal ni hyllar i era tal. Ship to Gaza/Frihetsflottan sänder också ett budskap till folket i Gaza, ”världens största utomhusfängelse”: ni är inte ensamma, det finns en omvärld som bryr sig, och gör något.

Vi som undertecknat denna artikel vill uttrycka vår djupa oro för och solidaritet med Gazas instängda befolkning, som i mer än fyra år utsatts för en illegal, inhuman och för alla parter destruktiv blockad av Israels regering.

Vi vill uttala vårt stöd för fredliga solidaritetsaktioner som Ship to Gaza/Frihetsflottan, ett initiativ i vilket några av oss kommer att delta som passagerare, andra som engagerade sympatisörer i land.

Vi vill också uppmana Israels regering och försvarsmakt att inte upprepa det tragiska misstaget från förra sommaren, när överfallet på den första Frihetsflottan ledde till nio människors död och många skadade. Blockad, ockupation, militärt våld leder inte till en varaktig och rättvis fred. Slutligen vill vi därför uppmana såväl Israels regering som det palestinska folkets valda företrädare att i stället för konfrontationens väg välja dialogens.

Undertecknat av

Högst upp till höger kan du själv skriva under artikeln
Georg Andersson, fd kommunikationsminister och fd landshövding i Västerbotten
Michael Azar, idéhistoriker
Faraj Bayrakdar, poet
Bengt Berg, riksdagsledamot (v)
Eva Bergman, regissör
Ulf Bjereld, professor i statskunskap
Thomas Bodström, advokat, f d justitieminister
Eva Brunne, biskop i Stockholm
Haideh Daragahi, litteraturforskare
Maud Edgren-Schori, socionom
Anna Ek, ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Gösta Ekman, skådespelare
Gustaf Fridolin, språkrör (mp)
Bo G Forsberg, generalsekreterare Diakonia
Johan Galtung, fredsforskare
Göran Greider, poet, chefredaktör
Kajsa Grytt, artist
KG Hammar, fd ärkebiskop
Jan Hjärpe, islamolog
Peter Hultqvist, riksdagsledamot, försvarspolitisk talesperson (s)
Helle Klein, journalist och präst
Ulrika Knutson, journalist
Sven-Eric Liedman, professor emeritus idé- och lärdomshistoria
Martin Lind, biskop emeritus
Hans Linde, utrikespolitisk talesperson (v)
Lars Lindgren, ordförande Svenska Transportarbetareförbundet
Henning Mankell, författare
Fred Nilsson, kommunalråd i Härnösand
Hans-Olof Nilsson, ordförande Livsmedelsarbetareförbundet samt ordförande IUL, Internationalen för livsmedelsarbetare, lantarbetare och hotellanställda
Suzanne Osten, regissör
Veronika Palm, riksdagsledamot (s)
Mårten Palme, professor i nationalekonomi
Sineva Ribeiro, ordförande Vårdförbundet
Janne Rudén, ordförande SEKO
Arne Ruth, publicist
Nawal El-Saadawi, författare
Pierre Schori, diplomat
Gudrun Schyman, samhällsdebattör, f d partiledare
Stellan Skarsgård, skådespelare
Maria Stenberg, riksdagsledamot (s)
Joakim Thåström, artist
Desmond Tutu, ärkebiskop, Nobelpristagare
Jonas Wallin, ordförande Elektrikerförbundet
America Vera-Zavala, dramatiker
Mikael Wiehe, artist
Sven Wollter, skådespelare
Ruben Östlund, filmregissör